Skogslängtan
Vaknade av att det blåste snö i ansiktet i natt. Lite väl mycket öppet fönster i kombination med inte helt optimal möblering, men så blir det när vi fortfarande är lite lätt trångbodda. På tal om trångboddhet, förhoppningen är att kunna köpa något större och gemensamt inom en överskådlig framtid. Slippa hyresrätten i orten. I alla fall i den här orten. I den bästa av världar skulle vi ha möjlighet att bo i ett hus i skogen, med alla barn, och att livet med deras skola och pappa och vänner och aktiviteter och så vidare, ändå skulle funka. Det känns dock svårt, så tills vidare får vi nog göra någon slags kompromiss.
Jag ÄLSKAR att jag till slut fann min skogsmulle. Någon som är lika skogig och naturlängtande som jag, till och med mer. Det är liksom så rätt. Jag tror vi hittar en lösning som ger oss både skog och fungerande barn- och jobbliv, det gäller bara att vara lite uppfinnings(rik).
Jag mår förresten mindre illa nu, men jag kräks oftare. Logiskt så klockorna stannar. Men så har det varit i varje graviditet hittills, och jag har ju några i arkivet om man säger så. Jag kräks när magen blir för tom. Jag kräks när jag börjat äta. Jag kräks om maten är äcklig och jag kräks om maten är god. Jag kräks när M kommer hem och luktar rök och eftersom han jobbar som brandman så händer det rätt ofta. Jag kräks av hans klocka. Jag kräks av färgen orange. Och jag har börjat få känning av foglossning, något som besvärat mig ganska mycket under graviditet nummer två och tre. Och eftersom detta är fyra och sånt inte direkt brukar ge sig så räknar jag nästan med det. Det har dock satt igång tidigare än förut och jag vågar mig på en gissning - jag jobbar hemifrån och sitter på en hård köksstol hela dagarna. Min röv och bäcken protesterar högljutt och jag försöker därför stå och jobba lite också, men med en egen uppfinning av höjbart skrivbord som stavas mindre möbel ovanpå matbordet. Funkar så där. Jag jobbar korta stunder och tar många pauser. Kroppen måste hålla.
