jempiesomsagt

Jävlar vilken tid det tog innan jag kom mig för att uppdatera läget här inne. Eller om jag ens hade tänkt det? Jag vet inte. Det är mycket nu! Och det är inte, oavsett vad ni tror, bebisens fel. För det kom ju en bebis till slut, helt otroligt, det kändes liksom inte så. Det gör det aldrig mot slutet av graviditeten tycker jag. Men tre dagar efter utsatt datum kom en underbar liten pojke. En POJKE?! Jag kunde väl bara få flickor? Tydligen inte. Den lille pojken är inte så liten längre utan en riktig fläskbebis med valkar ända ut i kanterna. Fyra månader gammal och väger så mycket att jag knappt får upp honom ur spjälsängen. Han är så go och söt och underbar en bebis kan bli, och ännu mer. Hela familjen älskar honom högt och han har alltid minst en hel hop med famnar som "slåss" om honom.

Samtidigt har vi ÄNTLIGEN köpt större lägenhet och lämnar snart platsen vi absolut inte vill bo på. För att få bo på platsen vi vill bo på. Nära barnen även på pappaveckan och nära skogen. Och egna rum ska de få. Det ska bli SÅ skönt men som ni förstår, att vara mitt uppe i en flytt med fyra barn, varav en är sprillans, är lite smårörigt. Livet pågår ju parallellt med läxor, skridskoframskaffning, middagsplanering, bilkrångel och annat. Så om jag någonsin hör av mig igen, så är det efter flytten. Plus minus några kvartal eller så.