jempiesomsagt

En lugn dag i offentligheten

Publicerad 2017-09-17 23:12:00 i Allmänt,

En dag på Gröna Lund med familjen och det nästan HELT utan tjafs. Vad hände undrar man? Är det inte barnen som tjatar, gnäller, bråkar, klagar så brukar det vara jag och Robin som tjafsar en del. Just när vi utsätts för "stress och press" ni vet. Med tre ungar som försvinner åt olika håll eller alla bråkar och slåss och det är folk omkring som glor och bergis tänker att vilka dåliga föräldrar de är som inte lyckas bättre än så där och så vidare. Men idag har det varit smooth som fan trots offentligt framträdande alltså. Värsta mysiga dagen och inte mycket folk alls på området.
Vi mötte upp Isabells bästis med familj och alla åkte i olika konstellationer. Emma, snartsexåringen, är ju inte mycket för fartfyllda åkattraktioner alltså, så mycket kan vi konstatera, medan Molly, snartåttaåringen skulle sätta sig i en trimmad rymdraket utan att blinka. Det blir lite svårt mellan varven när Emma vill åka djurkarusellen (ja just den, den urgamla) och de andra två varsin läbbig bergochdalbana. Ni vet, det här med att klyva sig i flera delar... Jag är ju inte heller den som åker halsbrytande saker men djurkarusellen är lite väl smeksam även för mig. Sex timmar och tjugotre varv senare i den lilla bergochdalbanan utan berg och dalar kände man väl till slut att en sen middag på Max skulle sitta fint. Och lagom till att Stockholm bjussade på finaste kvällen hittills i sommar (och höst?!) bromsade vi in i sjöstan för en halloumiburgare och så sen snabbt hem för trebarnsduschning, trebarnsluskamning (ja ni har väl inte missat avlusningshelgen?!) och så nattning på det. Och så var det en tvätt som skulle hängas och simkläder som skulle packas och tre stycken veckobrev att läsa från tre olika årskurser för att inte missa något viktigt inför veckan. Jag tror det blir lätt att somna ikväll. Godnatt.

Foto: Robin Danehav


Att boka in ingenting

Publicerad 2017-09-14 09:44:00 i Allmänt,

Sen något år tillbaka har jag börjat avveckla saker. Skala bort, växla ner. Nedgradera. Jag tycker inte det är coolt med stress. Det verkar många andra tycka. Människor omkring mig, kända och okända, kompisar och fiender, öser ur sig uppdateringar om hur mycket de har inbokat, hur många uppdrag och ärenden de springer på, hur de klämmer in nödvändigheter med skohorn och hur späckad kalender de har. Shit vad framgångsrik du är liksom. Eller inte. (Jag låter alltid sur när jag bloggar, så det är bara att ta. Jag är inte sur, jag är bara så innerligt förvånad och förfärad över vad vi gör med oss själva.)
 
Jag säger nej nu. Till typ allt. Jag säger ja ibland, om det är något jag verkligen känner att jag vill och som kommer att göra mig gott. Jag kommer nog inte alltid att säga nej så här frekvent och systematiskt, men jag har gjort det i allmänhet sen ett par år tillbaka och i synnerhet sen innan sommaren. Nej tack. Jag vill inte orkar inte bryr mig inte egentligen och har ABSOLUT ingen lust. Jag har viktigare saker jag vill lägga min tid på, folk som behöver mig på RIKTIGT och grejer jag bara MÅSTE ha kraft kvar att göra. Så jag sparar på mig själv. Jag vill hellre ligga hemma på min säng efter barnnattning och skriva i min anteckningsbok om egna tankar, planer och andra personliga saker. Jag vill laga ett storkok matlådor och spela hög musik i köket och jag vill slänga mig raklång i soffan för att se Rapport. Och lida över den för långa tystnaden mellan fråga och svar när de ska prata på länk. Eller så vill jag gå ensam i skogen med fula kläder. Helst så fula som möjligt, så inte ens mitt undermedvetna ska tro att jag leker stressad idrottsrunda. Jag lunkar på i skogen med min lortgröna jacka och stannar om jag ser en käck skalbagge. Hur ofta tittar man på en käck skalbagge egentligen? Men vet ni att de kan vara sjukt fina? De har en färg som liksom stannar kvar i mitt inre kartotek sen. Likaså några rosalila blommor som brukar stå och vaja vid Hammarbybackens fot. Jag blir lugnare av sånt här. Jag mår just nu bättre av glänsande blågröna skalbaggar och lila blommor som vajar. Än av att lubba hit och dit som en skållad iller.
 
Har du stängt av ljudet och lyssnat på dina innersta tankar på senaste? Jag hade inte gjort det sedan omkring 2003 innan jag råkade testa igen för nåt år sen. Allt har bara öst på som nån jävla motorväg. Vet ni vad som händer om man stänger av alla intryck och ljud och inbillat påtvingade aktiviteter och sociala tillställningar? Du hör dina innersta tankar. De som inte orkar leta sig fram genom oljudet annars. De där tankarna som gör att du till slut bara måste lufta dem och ge dem röst och talan. Och i bästa fall blir livet bättre efteråt. 
 
Ibland när jag haft det för rörigt någon vecka stressar jag upp mig över att bara få en skymt av andras fullspäckade liv. Då måste jag stänga ner de forum där jag blir matad med sådant.
 
Jag tycker synd om våra hjärnor. På allvar. Jag tycker mig nästan höra hur det fräser och kokar bakom folks perfekta ansikten. Ryker lätt vid hårfästet. Öronen röda. Händerna fulla av telefonen som matar på med nytt att hantera, hela tiden. En paus innan tuben kommer, åh, jag måste kolla om det finns nåt att lajka. En hund med en pinne, en bäbis, en tekopp en perfekt bäddad säng. Like like like like like.
 
Medan hjärnan pyser och fräser och självdör lite till.
 
Vad blir det av oss tro. När vi jäktat igenom alla möten, träningar, scrollningar, aktiviteter, renoveringar och samvetsfikor.
En hjärna som fräst för sista gången och slutligt lägger ner tror jag.
 
Ajöss liksom ba. Det kokade torrt.

 


Om

Min profilbild

Jempie

Okänd och fattig mångsysslare.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela