jempiesomsagt

Vardagslunk i paradiset

Publicerad 2015-12-31 07:30:45 i Allmänt, Hawaiidagboken,

När man reser i tre veckor med tre barn är det oundvikligt att det vissa dagar smakar vanlig vardag. Som om man bara flyttat med sig sitt Svensson-liv med ärenden hit och snabba onsdagsmiddagar dit, till Hawaii och fortsätter där. Idag var en sån dag. Visserligen började vi med att bestiga Koko head crater, och det gör man kanske inte varje dag i stockholmsförorten precis. Där har vi i och för sig Hammarbybacken runt knuten, och där händer det att vi släpar upp barnen. Men detta idag var något helt annat. Här tränar tydligen militären då och då, och det sägs att det är tusen trappsteg rakt upp i princip. Nu tror jag det är fler än tusen och trappsteg är att bekvämlighetsgöra det hela. Det är helt enkelt en gammal räls av något slag, och det man går på är de där träplankorna som ligger prydligt i en jämn rad på en vanlig järnväg, bara det att här har de halkat isär samt har en väldig höjdskillnad från steg till steg. Ibland typ en meter. Phu. Vi kom en femtedel upp, jag Emma och Isabell, medan Robin och Molly kämpade på ett tag till i hettan. Så, detta var alltså inte en av de vardagliga grejerna, men förutom det har dagen gått i ekorrhjulets tecken. Vi har helt enkelt bara gjort ärenden, handlat och ätit. Den så kallade limousinen är numera omdöpt till Trash car på grund av hur grisig och nerlevd den blivit inuti. Vi garvar åt oss själva när vi kommer flappandes i flippflopps och bara öppnar bakluckan och låter barnen kila in. Det känns så lägeraktigt på något sätt, och vi skulle kunna ha tjugo ungar som vällde in i bilen på samma sätt, det känns minst lika kryllande med tre. På det stora hela börjar vi hamna i något slags Hawaiianskt överavslappnat lunk, där vi knappt orkar duscha och barnens kläder är så skitiga att de kan hoppa upp själva och lägga sig över ett ryggstöd vid dagens slut. Lyxkåken vi bor i har visserligen tvättmaskin, men den bryter trenden fullständigt och framstår som något gammalt skrällande jätteåbäke från industriella revolutionens inledning. Den har vi inte vågat ha igång än, och jag är osäker på om alls.
Emma bredvid Trash cars barningång

Insidan

Emma mitt i klätterkaoset

Slutkörd och jättevarm Molly

Bild från igår, vid Waimanalo. Barnen vägrade ställa upp på gruppbild

Friskt vågat

Publicerad 2015-12-30 06:49:00 i Allmänt,

Idag åkte vi iväg för att bada på en "lugn och barnvänlig" strand. Det gick så där. Längre ner här bör det finnas ett videoblogginlägg, om det gick som det skulle. Det är inte säkert dock, eftersom blogg.se och mobilversionen inte direkt lirar som jag tycker att det borde...
 
 

Oväntad utflykt

Publicerad 2015-12-29 05:11:54 i Allmänt, Hawaiidagboken,

Idag har vi provat en helt ny grej här på Hawaii, nämligen hur vården funkar på akutmottagningen på sjukhuset i Honolulu - The Queens Medical Center. Anledningen var att Isabell plötsligt fick något urinvägsinfektionsaktigt och då det blev riktigt jobbigt för henne var det bara att ringa försäkringsbolaget och SOS International för råd om hur fasen vi skulle göra. Vi fick jättebra hjälp från alla håll och kanter, och Isabells kisserisystem bör fungera normalt igen inom några dagar. Om inte så ska vi komma tillbaka, men då vet vi i alla fall hur det går till och vart vi ska. Jag som först hade tvingat Robin att sköta allt snack eftersom jag är så mycket sämre på engelska, fann mig relativt snart sitta och prata med personal efter personal och beskriva situationen och svara på frågor helt själv på min knackiga, osäkra men uppenbarligen helt funktionella engelska. Jag förvånade mig själv, och så här i efterhand kan jag nog kosta på mig att kalla mig lite stolt över mig själv.
Det gick mycket fortare än på en svensk akutmottagning, åtminstone idag, jag vet ju inte hur det är annars, och alla har varit riktigt hjälpsamma och trevliga. 
När jag frågade Isabell efteråt om det var läskigt på en amerikansk akutmottagning svarade hon föga oväntat ja. "Varför då?" undrade jag. "För att det var en massa skumma vuxna där som hade amputerat sig". Visst, vi såg någon enstaka person med ett halvt ben, men jag skulle inte säga att majoriteten som sökte vård just idag var där på grund av vare sig en tidigare gjord amputation, eller en akut. Det är dock en grej hon har för sig just nu, alla funderingar kring amputationer. Minsta lilla ljud man hörde där inne, eller om någon jämrade sig, så var hon snabb med att fråga "amputerar de folk här?!". När vi slutligen övertygat henne om att hon skulle slippa bli spontanamputerad blev hon lugn.
Nu är vi hemma i huset igen och ska fullkomligt hälla i ungen tranbärsjuice.
Imorgon vore det kul att utforska något annat än den amerikanska vården.
Lill-patienten

Sen lunch/tidig middag efter sjukan

Om

Min profilbild

Jempie

Här blir det inte så mycket glitter.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela