jempiesomsagt

Kvällar av råångest

Publicerad 2016-10-23 23:27:00 i Allmänt,

Det är kvällar som denna som jag sätter mig och glor på någon meningslös serie på valfrikanalPlay, och inser att jag själv är med i den. Som ett tag jävligt aktiv statist glömmer man lätt bort den lilla detaljen när det väl börjar sändas.
Det är även kvällar som denna som jag börjat kolla på någon meningslös serie på valfrikanalPlay och nyss upptäckt att jag ju var statist där i, som jag slås av att jag i en annan serie hade en statistroll men faktiskt fick några enstaka repliker. Och det är då ångesten kommer. Och jag skojar verkligen inte. Jag är INTE ute med berömmelsehåven, jag håller snarare på att avlida av förskräckelse. Vad har jag gjort?!
Jag går ju oftast runt och lever mitt vanliga liv men så ibland kommer den här stora vågen av jätteångest och jag inser att det kommer att visas, det kommer att sändas, det kommer att bli uppenbart hur SÄMST jag var den där gången jag fick repliker och jag kände att det verkligen inte alls gick bra. Loppet är liksom kört redan. Det är filmat. Ligger på något minneskort hos någon efterbearbetningsmänniska och det är kört. Har jag tur är jag fullständigt bortklippt, alltså jag VILL verkligen det, men i värsta fall så kommer det att visas. TV-bilden är skoningslös. Är man där så är man. Ser någon mig så ser den. Jag vill inte. Jag vill vara bortklippt jag kommer ju för fan att skämmas ihjäl. Varför gör jag detta? VARFÖR LÅTER JAG MIG GÅNG PÅ GÅNG GÅ IGENOM DESSA STEG AV HEMSK VÅNDA OCH ÅNGER? VAD ÄR DET MED FILM SOM LOCKAR? JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE DET ÄR EN DROG. EN DROG. ETT BEROENDE MED TILLHÖRANDE JÄTTEÅNGEST NÄR RUSET GÅR UR.
Att vara grå statist är en sak. Suddig i bakgrunden. Jag har varit med så himla mycket. Gjort så många statistjobb. Det är mysiga och trevliga och fan ibland helt underbara stunder med mina allra käraste statistvänner som jag känner mig riktigt nära. Som jag saknar när jag inte träffar dem på länge. Ibland år. ÅR! Men att vara grå statist ena dagen och sen den andra dagen få repliker. Bli mickad. Få regi. LYCKAN NÄR DET HÄNDER OCH ÅNGESTEN EFTERÅT. Det måste vara något fel på mig. Varför lider jag så? Varför utsätter jag mig i så fall? Och när man väl blivit avmickad för sista gången på en specifik produktion (av en halv sekund i rutan kan vi ha filmat 4 olika scener och typ 4-5 omtagningar i varje, eller mer, så sluta gnäll om att jag syns så jävla lite och gratulera mig istället till att jag slapp synas eftersom jag bara lider av det) så känns det som att man kan stå ut. Det är kanske ett år kvar tills det blir något utav det. Eller mer, om vi snackar långfilm. Eller kortare, om vi snackar något annat. Man hinner glömma. Jag hinner glömma. Tills tecknen börjar dyka upp. En rad i en tidning, en intervju, en artikel, en - hemska tanke - trailer, som talar om att detta kommer att komma och det kanske bara är ett par månader kvar. Då slår den till, värken i magen och oron i bröstet. "Vad fan skulle jag filma för?!". Och då är det så inihelvete kört redan. Så kört. Materialet är ju redan klart, färdigklippt så gott som. Folk har gottat sig vid redigeringen, eller slitit sitt hår om man är regissören. Jennie. Vad fan tog jag med henne för? Och varför lät jag henne dessutom SÄGA NÅT?
Så ikväll slog den till. Råångesten. Ja ni kanske har märkt det om ni orkat läsa hit. Jag fick panik i kroppen och började spola tillbaka till i våras inuti huvudet. Gick igenom mina små replikinsatser minutiöst mentalt. "Hur sa jag det?" "Ser man hjärtslagen utanpå uniformen?" "Hör man hur högt upp min röst sitter, som den alltid gör när jag är löjligt nervös?" Och svaren på nästan alla dessa frågor blir "JA" när jag spelar scenerna fram och tillbaka för mitt inre. 
Fan också. 
Att jag aldrig lär mig. Från och med nu ska jag akta mig jävligt noga. Jag ska jobba med vanliga saker. Jag kan inte hålla på så här. Jag har fått störd hjärtrytm på allvar (jag känner det så fort jag börjar tänka på detta, hur hjärtat vobblar där inne) och jag tror inte att man mår bra av den här typen av stresspåslag. Tror hallå jag VET.
 
Vad fan skulle jag filma för. Och ändå kan jag inte tacka nej till den människan. 

Men satan vad jobbigt det blev.
 Den här killen gillade mig i alla fall.
 
 
 



Ganska mycket läsning

Publicerad 2016-10-18 21:42:00 i Allmänt,

Jag läser ganska mycket. Det enda jobbiga med det är att jag läser ganska mycket samtidigt men att jag gör det relativt långsamt. Det är inte det att jag inte kan läsa fort, utan jag vill helt enkelt inte. När jag läser suger jag på orden. Jag suger på dem så grundligt att jag ibland måste spotta ut dem igen och titta på dem lite till innan jag stoppar in dem och suger vidare. Jag provar dem, vänder, vrider och värderar dem. Fan vad tid detta tar alltså. Ett tag hade jag en liten tvångstanke som gjorde att jag var tvungen att titta snett nedanför till vänster innan varje ny rad. Haja ineffektiviteten.
Att läsa flera böcker samtidigt gör även att jag rör ihop de olika böckerna (no shit), aldrig blir klar, aldrig vet vilken jag ska läsa för stunden samt har en väldigt hög stapel på nattduksbordet, som tenderar att välta varje gång jag rumsterar om kraftfullt i sängen (okej det händer inte ofta, jag är ju i tröttioårsåldern).
 
Ganska mycket just nu:
  • Det högkänsliga barnet (Elaine N. Aron)
  • Den allvarsamma leken (Hjalmar Söderberg)
  • Impro (Keith Johnstone, har hållit på i snart ett år med)
  • Bitterfittan (Maria Sveland)
Vi får se när jag blir klar och kan lassa upp fyra fem nya.

Jadå jag är medveten om nakenbilden.
 

Högt och lågt

Publicerad 2016-10-16 22:58:05 i Allmänt,

Söndag och gråmoln och sen frukost med trötthet till tusen. Dammsugning och vända på kronor - dags för extrajobb igen? Obokad, ful och fet vad jag än gör, de vackra åren är över för gott. Trettiofem i december och linjer och muffinsmidja, tänk om jag skvallrat för nittonåriga snygg-Jennie. Ha!
En helg med högt och lågt, glädje och ilska, skog och lägenhet. Men som gott grädde på moset - att äntligen få återse kära vänner från alldeles för länge sen.
Nu bok och vatten på nattduksbordet och den ständiga tanken på tvätten som inte hinns med. Och gympapåsen, var den packad sa du eller? Nähä.
En glad stund om söndagen. Lill-kax å jag.

Om

Min profilbild

Jempie

Här blir det inte så mycket glitter.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela