jempiesomsagt

Den lilla rösten som tog i

Publicerad 2018-03-07 21:34:00 i Allmänt,

Det här var ju länge sen. Jag hade nästan glömt att jag hade en blogg tills jag blev påmind idag. Det är bra med folk som kan tala om för en att man brukar skriva saker ibland. Vet ni att jag just nu har allt att skriva och samtidigt inget. Jag har sagt upp mig från mitt jobb där jag varit i ett och ett halvt år. Jag är just nu en fri själ som jobbar med lite av varje, fram till i början på maj då jag ska in och jobba stenhårt i några månader, kanske längre, på en spännande myndighet. Det ser jag jävligt mycket fram emot, så jag glömmer nästan att njuta av att jag just nu är fri. Som jag längtat efter så länge.
Ni vet, jag satt i en källare och sysslade med grejer åt ett litet företag. Det är inget fel i att syssla med grejer åt ett litet företag men till slut var det den där inre rösten som brukar be mig lyssna noga någon gång ibland, när jag inte varit tillräckligt bjussig mot mig själv, som ba höjde volymen ett snäpp och sa att "vafan håller du på med? Tänk om du typ dööör snart och så har du bara suttit här och sysslat med grejer åt ett litet företag. Du har ju egna grejer du vill hinna syssla med?" Och jag ba ja jo m.. "nämen lyssna nu" fortsatte rösten, "kom inte här och avbryt. Du vill ju syssla med grejer som typ film och röst och för att inte tala om ord och böcker och bilder och allt sånt där." Och jag ba ja jo m... "nämen fan, ärligt" fortsatte rösten. "Fan säger dunte upp dig för?" Vaddå kan jag bara göra det frågade jag den inre rösten, "klart du kan" svarade den. "Tänk om du dör snart?" Jo visst det skulle ju kunna hända men jag föredrar ju att tänka att jag in... "ja men tänk så ändå, ska du bara ha suttit på ditt allt större arsle och bara gjort saker för andras skull?" Nej svarade jag, det vill jag ju inte. Och så var det med det. Jag lydde rösten. Jag gick tillbaka med högburet huvud efter jullovet och ba "chiefen, jag vill säga upp mig". Han ba "okej, trist, men jag hajar" och sen var den saken avklarad. Nu är det ju så att jag ändå gillar vissa grejer jag sysslar med på små företag och folk som jobbar på små företag så jag vill ju ha en tå kvar liksom. Så jag gör lite grejer åt det lilla företaget som frilans istället och det känns fint. Men på dagarna i övrigt springer jag runt och castar och filmar och spelar in röst och försöker få igång en större och bättre webbshop för Jempieteckningar och söker småjobb här och där. Tills i maj då, när mitt sjukt spännande jobb sätter igång som jag ser SÅ MYCKET FRAM EMOT. Jag kanske berättar mer om det senare, när jag vet vad jag får säga, för ärligt talat vet jag inte det just nu.
Ja det var min lilla framgångshistoria så här långt. Vad som händer efter sommaren återstår att se. Jag kanske sitter i en källare på ett litet företag och sysslar med saker.
Eller på ett stort, med frän utsikt.
 
Att inte veta är ju minst halva grejen.
 
 
 

Bakom alla mina lager

Publicerad 2017-12-14 15:38:00 i Allmänt,

Jaha, igår fyllde jag år och allt, det var ju ett tag sen liksom. Man hinner ju glömma från gång till gång hur det är att fylla år, men denna gång var jag väl förberedd. Jag har velat vara födelsedagsanonym på Facebook i några år och tagit bort mitt födelsedatum därför, men de jävlarna (Facebook) har ändå alltid lyckats röja min hemlighet genom att någon eller några i min bekantskapskrets vet att jag fyller år, skrivit på min wall, och sen är karusellen igång. Då kommer FB på att OJ DET VERKAR SOM ATT JENNIE FYLLER ÅR, SKRIV EN GRATULATION PÅ HENNES VÄGG. Men, jag är ju en sån som helst gör saker i ensamhet, avskildhet, anonymitet (jo) och så vidare, så även att fylla år. Är det konstigt? Ja, det är det nog. Men nu är jag hela trettiosex år gammal och kan inte blunda längre för vem jag är. GIVETVIS gillar jag att få små fina grattismeddelanden som känns som att den här personen har faktiskt tänkt på mig idag, kommit på att jag fyller år och skickat sitt grattis. Men när det blir som en våg av tvångshandlingar, något som bara upptar viktig tid för den där extremt avlägset bekanta människan jag träffade en gång för nio år sen på ett flyktigt jobb, och den ser att oj Jennie fyller år (vem var det nu igen, har vi legat, nej just det vi filmade en scen ihop i ett lågbudgetskolprojekt bara) jag tror jag måste gratta henne på en gång. A men ni fattar. Jag vill skala bort sådant, hur dumt det än kan låta, för deras och min skull.
Och därför tänkte jag att eftersom jag nästan ändå inte är på FB nuförtiden annat än i jobbet som en sidadministratör och så på messenger då, så stänger jag av skiten. Alltså skriva-på-väggen-möjligheten.
Och det funkade. Fick massa fina grattis ändå i luren och har svarat på varenda en, för jag har hunnit det. Nästan. Jag har inte hunnit svara på grattisarna som kom på Jempieteckningar för där inne kan jag inte vara och harva så ofta heller eftersom jag kämpar med haltande hjärna, galopperande hjärta och livsstress. Men det kommer.
Jag är jätteglad för alla grattis i alla fall. Tack <3
 
Men då måste jag få ur mig en sak till. Facetime. Varför ringer folk med Facetime utan att man planerat det? Jag MÅSTE vara förberedd om jag ska prata på Facetime och jag klarar det ändå i princip inte. Jag får stel röst, stelt ansikte, stelt ordförråd och stelt liv, jag KAN OCH VILL inte prata på Facetime annat än i absoluta specialfall, och för att veta om du ingår i ett absoluta specialfall så har vi troligtvis pratat på Facetime en gång redan. Resten av Facetime går fetbort, jag vill inte ha Facetime i mitt liv. Det är aldrig ett bra alternativ, förutom möjligen i något enstaka specialfall som sagt. Men då vet du det redan, ju. GAH.
Nu ringde ett helt främmande nummer på min dator när jag i godan ro satt och fixade med nyttigheter. Ba VEM ringer mig helt oplanerat med BILDMÖJLIGHET och VARFÖR? Jag ramlade av stolen av chocken att helt plötsligt höra den där hemska signalen, se mitt eget underifrån-osminkade-vab-face i skärmen och fick kravla mig tillbaka halvvägs upp på stolen för att med en ensam liten handled, slug och slank som en listig orm, trycka på AVBÖJ på datorn. Liggandes med resten av den ej så sluga och slanka kroppen längs med köksgolvet. 
 
NI FÅR INTE RINGA MIG PÅ FACETIME OM VI INTE KOMMIT ÖVERENS OM DET, OCH DET HAR VI I PRINCIP ALDRIG. (OM DU INTE VAR ETT SÅNT DÄR SPECIALFALL OCH JAG VETAT DET MINST EN HALVTIMME I FÖRVÄG).
 
Nu bör jag nog runda av, de senaste dagarnas vabbande har gjort mig till en avchärmad och oskarmig person, eller om det var tvärtom.
 
Nu ska jag dra på mig solbrillor, sätta en Post-It framför kamerahålet på datorn och dra ner precis alla persienner. 
 
Sa jag att jag var tok-introvert?
Nej, men det är jag, det är bara ingen som någonsin tror mig eftersom de förväxlar min utåt-skoj-och-tjo-och-tjim-och-teater-sida med min innersta, självsamhetsälskande, ensamhetsenergiladdande, högkänsliga och egentligen ganska bräckliga kärna. Jag kan tala om att det är minst två hundra lager av roller och skydd mellan den och det jag lägger mig till med i tjo-och-tjim-sammanhang.
 
Kram och hej för idag.
 

Årets dunderblunder och rekord i stress

Publicerad 2017-12-10 22:52:00 i Allmänt,

Jag som känt mig så stressad detta år kunde för mitt liv inte tro att den högsta stresstoppen inte ens inträffat än. Den skulle tydligen – tyckte universum eller vem fan det nu e som slirar efter mig med tungan ute och jävulskap i blick – inträffa idag, söndag. Dagen som jag förberett så otroligt in i minsta detalj för att slippa stress och överraskningar. Dagen som jobbigt nog behövde innehålla barnkalas för minstingen som fyller sex år imorgon måndag trots att lördagen bestått av massivt firande av min numera sextioåriga mamma. Fast hon hade så jävla snygg klänning, mycket kortare än min, så jag fick motvilligt erkänna att hon tycktes fylla sexio istället. Det står i bjärt kontrast till mig som fyller tröttisex om tre dagar, ja tänk vad skevt livet blev till slut. Jaja.

Barnet skulle ha sitt kalas och allt var under kontroll. Det var så in i helvete under kontroll att ALLT var inköpt och planerat redan. Faktiskt för flera veckor sedan. Guldskedar, rosa papptallrikar, muggar, bananer, grädde, glass, strössel you name it och du har ett barnkalas som var så förberett som ett barnkalas nu bara kan BLI.
 
Tills sms:et kom. Klockan 11.30. När det var två och en halv timme kvar till kalasstart klockan 14 och vi JUST skulle börja tjata på barnen om att nu måste vi börja städa så smått om vi ska hinna till kalaset om två och en halv timme, EFTERSOM LÄGENHETEN SER UT SOM JORDBÄVNING.
 
"Ska vi köpa med oss vegokorv till X eftersom vi gissar att ni käkar lite korvlunch?"
 
Korv? Lunch? Vad menar hon?
"Nej då det behövs inte, eftersom vi börjar kl 14 så kör vi fika bara" svarar jag, käckt.
 
"Jaha det stod 12-14 men då kommer vi 14 då istället?" Paniken börjar trycka i strupen. Vad. Står. Det. I. Inbjudan? EGENTLIGEN?!

Scrolla scrolla scrolla...
 
12-14
12-14
12-14
12-14
12-14
12-14
12-14
12-14!!! I alla inbjudningar! Men NEJ! Vad har jag gjoooort?!
 
Nu står jag alltså i ett HAV AV GREJER, i trosor och tröja, med morsans sextioårsfest grönskimrande pustandes ur munnen, håret på ända, ungar som haft TOTALT utbrott av galen sömnbrist på grund av väldigt sen hemkomst på natten, och så vidare och så vidare och så vidare. 
 
GAAAAAAAAAAAAAAAHHHHH KALASET BÖRJAR OM EN HALVTIMMEEEEEEEEE! JAG HAR GJORT SÅ INIHELVETE JÄVLA GAAAAAAAAALET! *UÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHHHHH* GRÅTATTACK OCH UTBROTT OCH PANIK.
 
"Men oj vad tokigt, kan jag hjälpa er på något sätt?" JA SNÄLLA KÖP KORV OCH BRÖD OCH KETCHUP OCH KOOOOOM! FOOOOOORT!
 
Nu börjar ett samarbete som ingen någonsin trott varit möjligt i familjen Danehav, och det känns väldigt skönt att känna att när det VERKLIGEN GÄLLER, så samarbetar ungarna även om jag aldrig någonsin sett prov på det innan. 
 
Alla får en raket i röven. Alla far omkring och kastar grejer kors och tvärs genom rummen, sliter upp gamla trosor och godispapper och adventskalenderluckor från golvet. Jag drabbas av insikten att jag VERKLIGEN måste duscha men också VERKLIGEN måste skura badrummet. Jag gör den blixtsnabba kopplingen ingen annan greppat fortfarande utan tråkar mig för trots att kvällen nu är sen – jag sliter av mig kläderna och hämtar dammsugaren. Logiskt så klockarna stannar. Naken dammsuger jag nu HALLEN innan jag till slut dammsuger badrummet för att sen kunna duscha och skura det rendammsugna badrummet samtidigt. När klockan är tio i är badrummet och jag blänkande och jag halkar in i sovrummet som Robin nu slängt in typ HELA VÅRT LIV i och klättrar fram över tvättställningar, jackor, soffkuddar (!), datorer, dockvagnar, pallar, tvättpåsar, Krister och senaste veckans post för att hitta något att ta på mig. När klockan är tre minuter i tolv står osannolikt nog hela familjen uppradad i ett skinande hem och leendes tar emot de första gästerna. Kassen med korv smygs in bakom ryggen och galant smiter vi in i köket och låtsas som att korv var planen HELA tiden. 
 
Den här dagen kommer jag aldrig att glömma. Stressen jag kände var en stress jag aldrig någonsin kommer att till fullo kunna beskriva. Och tanken letar sig ofelaktigt gång på gång neurotiskt fram till:
 
Tänk om hon inte hade messat och frågat om korven...
*ridå*
 
Extramaterial: Dagens mest oväntade fråga kom från en sexårig flicka som frågade mig oblygt: Varför har du plastögon? Jag kan lova er att hela mitt väsen stirrade 100% oförstående och haktappat på henne i alldeles för många sekunder innan polletten trillade ner och jag förstod att hon syftade på vårt bröllopsfoto på väggen. Där har jag på mitt fejs klistrat dit sådana stirrande pysselögon ni vet. Det hjälpte i och för sig inte eftersom jag inte hade något bra svar på det heller.
 

Om

Min profilbild

Jempie

Okänd och fattig mångsysslare.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela