jempiesomsagt

En lugn dag i offentligheten

Publicerad 2017-09-17 23:12:00 i Allmänt,

En dag på Gröna Lund med familjen och det nästan HELT utan tjafs. Vad hände undrar man? Är det inte barnen som tjatar, gnäller, bråkar, klagar så brukar det vara jag och Robin som tjafsar en del. Just när vi utsätts för "stress och press" ni vet. Med tre ungar som försvinner åt olika håll eller alla bråkar och slåss och det är folk omkring som glor och bergis tänker att vilka dåliga föräldrar de är som inte lyckas bättre än så där och så vidare. Men idag har det varit smooth som fan trots offentligt framträdande alltså. Värsta mysiga dagen och inte mycket folk alls på området.
Vi mötte upp Isabells bästis med familj och alla åkte i olika konstellationer. Emma, snartsexåringen, är ju inte mycket för fartfyllda åkattraktioner alltså, så mycket kan vi konstatera, medan Molly, snartåttaåringen skulle sätta sig i en trimmad rymdraket utan att blinka. Det blir lite svårt mellan varven när Emma vill åka djurkarusellen (ja just den, den urgamla) och de andra två varsin läbbig bergochdalbana. Ni vet, det här med att klyva sig i flera delar... Jag är ju inte heller den som åker halsbrytande saker men djurkarusellen är lite väl smeksam även för mig. Sex timmar och tjugotre varv senare i den lilla bergochdalbanan utan berg och dalar kände man väl till slut att en sen middag på Max skulle sitta fint. Och lagom till att Stockholm bjussade på finaste kvällen hittills i sommar (och höst?!) bromsade vi in i sjöstan för en halloumiburgare och så sen snabbt hem för trebarnsduschning, trebarnsluskamning (ja ni har väl inte missat avlusningshelgen?!) och så nattning på det. Och så var det en tvätt som skulle hängas och simkläder som skulle packas och tre stycken veckobrev att läsa från tre olika årskurser för att inte missa något viktigt inför veckan. Jag tror det blir lätt att somna ikväll. Godnatt.

Foto: Robin Danehav


Att boka in ingenting

Publicerad 2017-09-14 09:44:00 i Allmänt,

Sen något år tillbaka har jag börjat avveckla saker. Skala bort, växla ner. Nedgradera. Jag tycker inte det är coolt med stress. Det verkar många andra tycka. Människor omkring mig, kända och okända, kompisar och fiender, öser ur sig uppdateringar om hur mycket de har inbokat, hur många uppdrag och ärenden de springer på, hur de klämmer in nödvändigheter med skohorn och hur späckad kalender de har. Shit vad framgångsrik du är liksom. Eller inte. (Jag låter alltid sur när jag bloggar, så det är bara att ta. Jag är inte sur, jag är bara så innerligt förvånad och förfärad över vad vi gör med oss själva.)
 
Jag säger nej nu. Till typ allt. Jag säger ja ibland, om det är något jag verkligen känner att jag vill och som kommer att göra mig gott. Jag kommer nog inte alltid att säga nej så här frekvent och systematiskt, men jag har gjort det i allmänhet sen ett par år tillbaka och i synnerhet sen innan sommaren. Nej tack. Jag vill inte orkar inte bryr mig inte egentligen och har ABSOLUT ingen lust. Jag har viktigare saker jag vill lägga min tid på, folk som behöver mig på RIKTIGT och grejer jag bara MÅSTE ha kraft kvar att göra. Så jag sparar på mig själv. Jag vill hellre ligga hemma på min säng efter barnnattning och skriva i min anteckningsbok om egna tankar, planer och andra personliga saker. Jag vill laga ett storkok matlådor och spela hög musik i köket och jag vill slänga mig raklång i soffan för att se Rapport. Och lida över den för långa tystnaden mellan fråga och svar när de ska prata på länk. Eller så vill jag gå ensam i skogen med fula kläder. Helst så fula som möjligt, så inte ens mitt undermedvetna ska tro att jag leker stressad idrottsrunda. Jag lunkar på i skogen med min lortgröna jacka och stannar om jag ser en käck skalbagge. Hur ofta tittar man på en käck skalbagge egentligen? Men vet ni att de kan vara sjukt fina? De har en färg som liksom stannar kvar i mitt inre kartotek sen. Likaså några rosalila blommor som brukar stå och vaja vid Hammarbybackens fot. Jag blir lugnare av sånt här. Jag mår just nu bättre av glänsande blågröna skalbaggar och lila blommor som vajar. Än av att lubba hit och dit som en skållad iller.
 
Har du stängt av ljudet och lyssnat på dina innersta tankar på senaste? Jag hade inte gjort det sedan omkring 2003 innan jag råkade testa igen för nåt år sen. Allt har bara öst på som nån jävla motorväg. Vet ni vad som händer om man stänger av alla intryck och ljud och inbillat påtvingade aktiviteter och sociala tillställningar? Du hör dina innersta tankar. De som inte orkar leta sig fram genom oljudet annars. De där tankarna som gör att du till slut bara måste lufta dem och ge dem röst och talan. Och i bästa fall blir livet bättre efteråt. 
 
Ibland när jag haft det för rörigt någon vecka stressar jag upp mig över att bara få en skymt av andras fullspäckade liv. Då måste jag stänga ner de forum där jag blir matad med sådant.
 
Jag tycker synd om våra hjärnor. På allvar. Jag tycker mig nästan höra hur det fräser och kokar bakom folks perfekta ansikten. Ryker lätt vid hårfästet. Öronen röda. Händerna fulla av telefonen som matar på med nytt att hantera, hela tiden. En paus innan tuben kommer, åh, jag måste kolla om det finns nåt att lajka. En hund med en pinne, en bäbis, en tekopp en perfekt bäddad säng. Like like like like like.
 
Medan hjärnan pyser och fräser och självdör lite till.
 
Vad blir det av oss tro. När vi jäktat igenom alla möten, träningar, scrollningar, aktiviteter, renoveringar och samvetsfikor.
En hjärna som fräst för sista gången och slutligt lägger ner tror jag.
 
Ajöss liksom ba. Det kokade torrt.

 


Hur allt kunde bli, en osammanhängande svada av gegg

Publicerad 2017-07-03 15:55:00 i Allmänt,

När jag började blogga typ 2006 så var mitt bloggande så mycket mer skämtsamt och lätt och glatt och tjohej och tjohopp. Den bloggen lever inte längre, eller det gör den, men den är blockad för läsning. Ibland går jag in där och garvar lite hånfullt åt mig själv, åt hur lite jag visste, hur lite jag hade varit med om. Jag läser om mig själv som nybliven förstagångsmorsa och hur LÄTT jag tyckte att allting var. Hur LÄTT det var att ha barn. Hur LÄTT mitt barn var (lättare och mer exemplariskt än de flesta andra barn, antagligen?) Och vilken supermorsa jag så uppenbart var. Ni vet, en morsa som, hur det nu gick till, var bättre än de flesta andra morsor. Det vill säga en sådan morsa, som fortsätter att finnas, och som jag läser om i bloggar idag, där första barnet relativt nyligen har kommit. Det är då jag lutar mig tillbaka med en kopp te, filt över benen, katten i knät, lägger upp fötterna på bordet och skrockar gammalmodigt för mig själv. Ler som ett streck med huvudet på sned och säger till datorskärmen och den i raden av alla bättreänallaandramammor jag läst om för dagen att vännen, jag vill inte alls vara sån, tro mig, en sån där bitter rövkärring som alla hatar men...MEN, kom tillbaka om några år. När du fått några ungar till som dessutom blivit äldre, och livets och relationernas och alltings verklighet trillat ner i huvudet på dig på riktigt. Då kan vi väl prata en stund. Jag vill prata då. Säkert du med.

Har jag blivit en rövkärring? Vad är det ens? Det var ett ord som bara kom upp nu. Ett argt ord. Jag är en arg liten en, ganska ofta. Jag är lite chockerat och förvånat arg på hur svåra saker och ting kunde bli, utan att jag ens hann inse vad som hände. Hur knepiga saker och ting kunde bli, trots att jag som alla andra förstagångsmorsor jag läser om, var dökär i den jag skaffade barn med. Hur skevt många av oss har det i våra relationer, fast de flesta inte ens skulle erkänna det. Kanske inte ens ser det. Det pratar man 2017 fortfarande inte så högt om. Eller vissa gör, men jag kan uppleva att det inte räcker. De som vågar prata högt om det är för få, så det hörs inte tillräckligt. Snedfördelningen, de invanda gamla mönstren, underläget, orättvisorna. Och hur många steg efter man hamnat sen. Hur fort det går. Hur fattigt man kommer leva som pensionär. Jag kommer att bli mormor på gatan. I och M och E kommer säga till sina barn "nu ska vi hälsa på mormor under Skanstullsbron, ta på er gummistövlarna och så köper vi med lite Finn Crisp och en tub baconost, det har hon inte råd med, nämligen".

Okej, jag överdriver lite, det gör jag ofta. Mitt liv ser inte lika spännande ut annars, som det ju måste så här utåt, ni vet. Fasaden, den är viktig att fila på... eller hur. Men poängen är den att jag fick tre underbara barn och såg till att vara hemma med dem och var inte så noga med det där med jobb och plugg och föräldrapenning och missad pension och dela lika och VIPS, så låg min framtid under bron.

Men det är klart, den skyddar ju för regnet.

När jag samlat mod, så kanske jag skriver om mina nya tankar om livet. Hur mycket kärlek och glädje och härlighet man skulle kunna ha plats för om man bara ruckade lite på gamla ramar och regler och mönster.

Men det tar vi när ni är redo.

PUSS.

 

 

 

Om

Min profilbild

Jempie

Här blir det inte så mycket glitter.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela