jempiesomsagt

Fullt i skallen

Publicerad 2016-09-25 18:19:49 i Allmänt,

Öronen ringer nu. En helg med ljudliga aktiviteter både lördag och söndag, har jag blivit galen? Nej. Eller det tror jag i och för sig att jag blivit också, men det har ingenting med helgen att göra. 
Gröna Lund på lördagen och leklandskalas på söndagen. Nu orkar jag inte ens höra Robin tänka. Och inga steg har jag samlat heller. Borde sticka ut på promenad men alla barn ska duschas och så vidare. Söndagskväll liksom. Läsläxor och gympapåsar och kokta potatisar, och var det inte sjutton sms om lek efter skolan att svara på? Mitt huvud är inte vad det var förut. Det är proppfullt med information och logistiska uttänkningar. Det gör att så mycket annat vettigt inte får plats längre. Häromdagen hade jag trosorna utochin. Bara en sån sak. Jag både tänker och bloggar osammanhängande, och talet är stundtals tillbaka på lätt ststamning. Som det blir när jag känner mig för stressad. När jag har för mycket att styra med. Jo det är sant, det är något jag lagt mig till med efter att jag brakade loss lite för några år sen. Skitskumt är det. Som om någon tråd där inne nästan gått av. När jag kkänner att det är på väg måste jag andas djupt och lugna ner mig. Skala bort, tacka nej, säga upp. Plocka undan, boka om, skjuta upp. Minska ner och befria mig från måsten i största allmänhet. Då brukar det kännas bättre efter någon vecka eller två. Det är tur man blir äldre hörrni. Så man lär sig hur man funkar.
Och kan ta vara på livet lite mellan varven också.
Diskmaskinsmorsan.

Fötterna ovan jord

Publicerad 2016-09-24 23:56:04 i Allmänt,

En lång och intensiv dag på Grönan med allt vad det innebär som trebarnsmamma. Jag har skrikit sönder mitt munsår, både i attraktion och med fötterna på jorden. Jag har torkat sockervaddsklistriga händer och köat för länge. Jag har haft kul och jobbigt på samma gång. Sista helgen som parken har öppet, i god tid som vanligt med andra ord. Barnen började tjata i maj. Men lyckliga oss som fick sällskap med kompisfamilj, det gjorde dagen bättre på alla sätt och vis. 
Och jag såg två bekanta ansikten från förr, men jag sa inte hej.


En komma fyra mil

Publicerad 2016-09-22 12:28:00 i Allmänt,

Dagarna rullar på och skogen bara står helt själv därute. Är det någon som bryr sig om skogen? Jag bryr mig om skogen. Jag är nog bästa kompis med skogen, på något sätt. 
Det bästa med att jobba halvtid som jag gör, är att det finns tid att knata rätt ut i Nackareservatet och gå en komma fyra mil en vanlig torsdagsmorgon. Att det varje vecka finns en dag när tanken är att jag ska jobba med annat eller inget men inte med det jobb på en teater som jag haft sen början på augusti. Som jag för övrigt stortrivs på.
När jag har mina tomma dagar, eller fridagar som det står i min kalender, så kan jag göra alltifrån att photoshoppa nya projekt till mitt jempieteckningar-tjafs, spela in något, reklamfotas eller som sagt, bara gå en komma fyra mil och sen hem och tvätta en maskin barnkläder. Jag fullkomligt älskar att ha friheten. Tiden. För några år sen blev jag så där farligt stressad ni vet, att det höll på att braka rätt åt helvete. Där tänker jag inte hamna igen, så jag måste styra min tillvaro med klok hand numera. Inte hålla på och stå på gaspedalen som en annan tegelsten. Ni är många tegelstenar där ute ändå gott folk, men tänk efter ni med. Stress är inte att leka med.
Vad fan gör jag i skogen då? Jag går ju mest. Samlar steg. Passerar stock och sten. Men jag kan rätt som det är komma på mig själv med att stå blickstilla som en gasell av något slag och bara lyssna, för att sen sätta av i jordens fart åt ett oväntat håll på grund av att jag vädrat ett oönskat möte. Ibland bara orkar jag inte ränna in i någon människa, att jag bara viker av och in på första bästa stig och försvinner i det stora mörkgröna. Som börjar bli brunt nu. Har ni sett det? Att skogen börjar bli brun? Jag skulle inte vilja försköna det med att kalla det gult eller rött, för där jag går är det brunt det börjar bli. Mest i form av torra ekblad och framför allt barr. Och kottar. Det gula kommer senare. Men hösten är här. Det finns ingen årstid jag gillar så mycket som hösten. Den liksom säger till mig att "du klarade en sommar till bruden". "Du klarade en sommar till av grillkvällar du hellre vill gå hem under, baddagar på jobbiga stränder med samma bikinihat som vanligt, stressen att smörja tre barn och se till att de inte drunknar, samtidigt som du ska hålla dem nöjda, mätta, uppvätskade och glada (omöjligt för den delen) och alla varma dagar du inte kan ha jacka och mössa på dig". "Du fucking klarade det". Och jag brukar svara "ja".
Jag är inte så långrandig i pratet av mig alltid som jag kan vara så här i text.
För övrigt kan jag tala om att jag räddade en skalbagge som låg på rygg, fotade en flugsvamp och käkade flertalet blåbär under min runda. Helvete vad blåbär det finns här och var fortfarande. Man får ju passa på.
 

Om

Min profilbild

Jempie

Okänd och fattig mångsysslare.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela