jempiesomsagt

Hur allt kunde bli, en osammanhängande svada av gegg

Publicerad 2017-07-03 15:55:00 i Allmänt,

När jag började blogga typ 2006 så var mitt bloggande så mycket mer skämtsamt och lätt och glatt och tjohej och tjohopp. Den bloggen lever inte längre, eller det gör den, men den är blockad för läsning. Ibland går jag in där och garvar lite hånfullt åt mig själv, åt hur lite jag visste, hur lite jag hade varit med om. Jag läser om mig själv som nybliven förstagångsmorsa och hur LÄTT jag tyckte att allting var. Hur LÄTT det var att ha barn. Hur LÄTT mitt barn var (lättare och mer exemplariskt än de flesta andra barn, antagligen?) Och vilken supermorsa jag så uppenbart var. Ni vet, en morsa som, hur det nu gick till, var bättre än de flesta andra morsor. Det vill säga en sådan morsa, som fortsätter att finnas, och som jag läser om i bloggar idag, där första barnet relativt nyligen har kommit. Det är då jag lutar mig tillbaka med en kopp te, filt över benen, katten i knät, lägger upp fötterna på bordet och skrockar gammalmodigt för mig själv. Ler som ett streck med huvudet på sned och säger till datorskärmen och den i raden av alla bättreänallaandramammor jag läst om för dagen att vännen, jag vill inte alls vara sån, tro mig, en sån där bitter rövkärring som alla hatar men...MEN, kom tillbaka om några år. När du fått några ungar till som dessutom blivit äldre, och livets och relationernas och alltings verklighet trillat ner i huvudet på dig på riktigt. Då kan vi väl prata en stund. Jag vill prata då. Säkert du med.

Har jag blivit en rövkärring? Vad är det ens? Det var ett ord som bara kom upp nu. Ett argt ord. Jag är en arg liten en, ganska ofta. Jag är lite chockerat och förvånat arg på hur svåra saker och ting kunde bli, utan att jag ens hann inse vad som hände. Hur knepiga saker och ting kunde bli, trots att jag som alla andra förstagångsmorsor jag läser om, var dökär i den jag skaffade barn med. Hur skevt många av oss har det i våra relationer, fast de flesta inte ens skulle erkänna det. Kanske inte ens ser det. Det pratar man 2017 fortfarande inte så högt om. Eller vissa gör, men jag kan uppleva att det inte räcker. De som vågar prata högt om det är för få, så det hörs inte tillräckligt. Snedfördelningen, de invanda gamla mönstren, underläget, orättvisorna. Och hur många steg efter man hamnat sen. Hur fort det går. Hur fattigt man kommer leva som pensionär. Jag kommer att bli mormor på gatan. I och M och E kommer säga till sina barn "nu ska vi hälsa på mormor under Skanstullsbron, ta på er gummistövlarna och så köper vi med lite Finn Crisp och en tub baconost, det har hon inte råd med, nämligen".

Okej, jag överdriver lite, det gör jag ofta. Mitt liv ser inte lika spännande ut annars, som det ju måste så här utåt, ni vet. Fasaden, den är viktig att fila på... eller hur. Men poängen är den att jag fick tre underbara barn och såg till att vara hemma med dem och var inte så noga med det där med jobb och plugg och föräldrapenning och missad pension och dela lika och VIPS, så låg min framtid under bron.

Men det är klart, den skyddar ju för regnet.

När jag samlat mod, så kanske jag skriver om mina nya tankar om livet. Hur mycket kärlek och glädje och härlighet man skulle kunna ha plats för om man bara ruckade lite på gamla ramar och regler och mönster.

Men det tar vi när ni är redo.

PUSS.

 

 

 

Den stora mattheten

Publicerad 2017-06-15 22:44:00 i Allmänt,

Ganska ofta säger jag ja fast jag menar nej. För att jag inte kan va sämsta morsan jämt och lata mig ur lekstunder efter skolan och fyrabarnsmiddagar och så kallpratet i hallen med föräldern sen, som kommer och hämtar. Tänk att ibland känner jag mig som den absolut minst sociala människan på denna planet. Som helt ärligt mest av allt bara vill ta mina ungar i nackskinnen och släpa hem efter dagis och skola så jag kan drämma igen dörren bakom oss och hänga på stora haspen. Och få laga middag, gosa i soffan och läsa högläsning för alla tre i lugn och ro på kvällen. Utan inblandning från en enda annan människa. Knappt ens från deras far ibland, men det löser sig självt genom att han reser så vansinnigt i jobbet.
Men så gör jag ju inte. Nej, utan istället är jag så inihelvete trevlig vid alla snabba möten som händer i skolvärlden så innan dagen är slut har jag två nya fikor och femton kompisföljamedhem-noteringar i kalendern. Och mattheten börjar kännas på allvar. I natt drömde jag att jag gick på Vasagatan med kassar fulla av sista-minuten-inköp till skolavslutningar och sånt, i händerna, och så kände jag mig plötsligt så pass matt att jag var tvungen att lägga mig ner. I fosterställning. Mitt på Vasagatan (ja på gångdelen alltså, även i drömmarna har jag mitt berömda säkerhetstänk). Och vips gled en vit ambulans upp bredvid mig där jag låg och ut hoppade en kvinna med pondus och arbetarväst och sa att hon minsann åkte runt och samlade in uteliggare. Och då insåg jag plötsligt att ja här ligger ju jag. Ute. Men jag har ju smycken, ser hon inte? Som nån jävla mallgroda, men jag tänkte så i drömmen. Jag är inte uteliggare sa jag. Jag ligger bara, ute. Jag är så matt. Jag är så trött! Men jag ska resa mig, vänta lite bara. Så. Så där. Och så reste jag mig på vingliga ben och släpade mig vidare. Med alla kassarna i händerna. Och jeansjacka. Undkommen den vita ambulansen. Som man ju om man besitter mitt kroniska svårmod kan räkna ut med arslet att den symboliserade döden. Den slutliga sömnen. Jättejättetröttheten. Den som nafsar mig i nacken. Jämt.
(Men jag blir väl pigg och fräck om några år får man anta).

Godnatt. Och nu ska jag sova i en säng.

Inner peace mellan byrån och sängen

Publicerad 2017-03-11 18:53:00 i Allmänt,

Just nu är helgerna mitt sämsta. Alla andra ba å äntligen helg nu ska vi hänga upp gardiner i stugan och sätta potatisar och mata grisar och åka skridskor på sjön. Jag ba jag kan inte hänga med jag har fullt upp med att överleva. Hur kan det vara slitigare att vara mamma till tre större barn än tre bebisar? Jag tyckte jag slet sönder mig själv redan i småbarnsåren. Såg storbarnsåren som en slags räddning och nu när jag sitter här, mitt i smeten, så ba vad gick fel? Jag sover sämre än någonsin för alltid är det någon som går i sömnen eller har mardrömmar eller är törstig eller bajsnödig. Och alltid är det någon katt som ska ligga runt huvudet på mig och väva fågelbon av mitt tappert utsparade hår. Eller så är det en karl som har slutat snusa och beter sig som hin håle själv så jag måste dra fram lejonmamman mitt i natten och vråla så det blåser genom lägenheten. Fan vad arg jag kan bli ska ni veta. Om ni nu inte trodde det. Jag är lite så där tyst och lagom bekväm till vardags, ni vet, att umgås med, men jävlar vad mycket explosion jag har i kroppen. Det balanserar jag för all del med att ha hittat en ny njutarsyssla i mitt liv, nämligen yoga. (Och nej, jag har inte nödvändigtvis ersatt en gammal.) Men när man tjugo över fyra en lördagseftermiddag ber barnen att vara lite lugna och fridfulla för nu ska morsan in och yoga framför youtube som värsta gasellen, och när man sen står i den trebenta hunden och andas genom näsan så man tror näsvingarna ska torka upp inifrån och ramla av. Och barnen då kaosar loss värre än någonsin där utanför med följden att deras far vrålar som en besatt och försöker styra och ställa, och man ba känner att den inre friden man nyss hade inom räckhåll bara samlar ihop sig själv som en kränkt liten fjärt och flyr bort med ett svisch. Och plötsligt är man bara en morsa i trikåer mellan byrån och fotändan igen, som försöker få lite inner peace. Ja det var ju så jävla lätt det också. Men skridskor en annan dag kanske?
Svällgasellen med den stora ickefriden.


Om

Min profilbild

Jempie

Här blir det inte så mycket glitter.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela