jempiesomsagt

Fyra killar är mer än tio tjejer (eller: orättvist på filmkursen)

Publicerad 2016-06-15 11:06:00 i Allmänt, Minsåkalladekarriär,

Så har jag avverkat en av fyra dagar på filmskådespelarkursen, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Vissa bitar känns väldigt matnyttiga, andra innebär bara en väldig massa väntan. Anledningen till all denna väntan första dagen var för att det är fyra killar i gruppen och tio tjejer. Det behöver ju inte innebära någon väntan i sig, om det inte vore för att scenerna vi skulle testa på att spela var rena kärleksförklaringsscener, det svåraste som finns, sa regissören/kursledaren, och bad oss spela två och två men bara kille och tjej. Men hallå! Vad händer liksom? Detta innebar (förutom att det känns oerhört bakåtsträvande och sjukt), att vi tjejer fick spela en gång var och killarna fick vara uppe flera gånger var. De fick alltså öva mycket mer och fick höra väldigt mycket mera feedback och matnyttiga tips än vad vi fick. Visst, vi kunde ju lyssna och suga åt oss ändå, men det "tar" givetvis mycket mer, och sätter sig, om det är man själv som gjort en insats och får feedback på det. Dåligt, måste jag säga, och händer samma grejer idag igen måste jag nog öppna käften ändå. Något jag inte alltid prioriterar. 
Annars har det som sagt varit mycket lättsmälta tips som jag känner nog kommer göra en del gott. Saker jag inte riktigt tänkt på men som när han säger det nästan blir genant för att jag inser att jo, så där gör jag (och andra) ganska ofta och det ser för jävligt ut. Ett kort exempel är vissa rörelser som blir så extremt stolpiga och inte ser naturliga ut för fem öre - för de är helt enkelt inte naturliga. Men man tenderar att göra dem under "press" framför en kamera. Pinsamt!
Läxa till idag var att skriva ett manus. Och som jag brukar säga - det finns en anledning (elller ja, flera) till att jag föredrar improvisation. Jag älskar det oförberedda! Det som bara händer, det som kommer ur skallen. Att följa ett manus tycker jag kan vara lite förlamande och låsande, men sjävklart gör jag det vid jobb och så när det ingår att lära sig manus. Men nu skulle vi SJÄLVA SKRIVA ETT. Jag. Skriva manus. Mycket har jag skrivit men inte manus. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall. Jag tycker att det är så svårt att komma på något. Vad ska jag skriva om? Men så kom jag på att jag spelar helt enkelt upp en improviserad sketch i huvudet och skriver ner den. Snyggt blev det, men om det blev så bra vet jag inte. Det var ju bara efter en dag på kursen, och jag har dessutom både halsont och munsår. Peppigt värre. Och filmstjärneaktigt.
 

En kurs i filmskådespelarteknik

Publicerad 2016-06-03 14:06:00 i Allmänt, Minsåkalladekarriär, Rampljuset,

Om ett par veckor ska jag gå en fyradagars filmskådespelarkurs på Kulturama. Det kan aldrig bli för många kurser, tänker jag. Jag älskar kurser. Jag älskar att lära mig saker. Och jag älskar lite extra mycket att lära mig saker jag redan tycker om eller är intresserad av (eller för den delen redan utövar eller gör på ett eller annat sätt). Man kan alltid bli bättre! Det finns så mycket kunskap och information och tillvägagångssätt och utvecklingsmöjligheter. Och jag gillar att filma. Jag gillar att stå framför kameran. Jag tycker om att spela roller, karaktärer. Så det måste jag bli bättre på. Och därav denna kurs.
Låt mig återkomma i hur det gick sen bara. Jag kan ha råkat anmäla mig några nivåer för högt nämligen, så tänker jag nu i efterhand. Som vanligt. Men de sa att de trodde det var helt lugnt, jag har ju en del erfarenhet redan.
Så, vi får se då. Spännande ska det bli i alla fall. Och förhoppningsvis givande.
 


Den stora kraftlösheten

Publicerad 2016-06-02 21:03:00 i Allmänt,

Alltså ibland drabbar den jävligt stora kraftlösheten mig. Hårt! Den smäller till mig i huvudet och vräker sig ner med våld genom hela kroppen och till slut finner jag mig själv sittandes på bänken i lekparken med ena armen längs ryggstödet och överkroppen liggandes längs med. Som en parkbänksalkis. Som en totalt slutkörd gammal "fullis" som jag var livrädd för när jag var liten.
Och nu inser jag, trettio år senare, att det kanske bara var vanliga mammor? Pappor? Som inte hade druckit en droppe men som varje dag tampades ihärdigt med syskonbråk, matsäckar, kvartsamtal, öppna hus, föräldramöten, gympapåsar, urvuxna sandaler, mosterspresenter, semesterpengar, skrubbsår, plåstertjat, cykelövande, pastasallader, fåntratterinattningar, sånguppvisningar, gosedjurslagningar, spelnedladdningar, läxhjälp, det-finns-inte-rätt-sorts-macka-hemma-utbrott, syskonslagsmål, tandfepengar, extrajobbsaktiviteter, inget-jobb-ångest, anställningsintervjuer, hårtvättar, kisstrosor, dagishämtningar, sista-sekunden-lämningar, museibesök och examenskläder, och bara fullständigt tappat det till slut? Som hamnade där i lekparken medan barnen lekte bråkade och kände det som ett maraton bara att släpa sig bort till linbanan för att hjälpa en liten människa ta fart? För så känner jag just nu. Det är som att det är så mycket att jag vet inte vad jag ska ta mig till, och då jobbar jag inte ens som en så kallat normal människa. Jag har jobb vissa dagar men inte andra. De andra i sammanhanget öser jag gata upp och centrum ner och letar efter saker som barnen behöver till skola och dagis. Eller söker jobb. Skickar ansökningar och går på intervjuer. Städar, tvättar och sorterar förpackningar. 
Jag orkar inte mer just nu. Jag insåg när jag halvlåg över bänken i lekparken att jag måste vara den sämsta morsan för närvarande. Men närvarande är väl på något konstigt sätt ändå nyckelordet i karusellen, för det är jag ju. Åtminstone kroppsligt. Ögonen rullar åt olika håll och hjärnan spinner på i hundrafemtio för att hinna få till pannkaksstekandet efter trebarnsduschningen och nattningen på kvällen. Jag sa till åttaåringen, förmodligen extremt uppgivet, att jag läntar tills jag blir gammal för då ska jag bara sitta på en bänk och titta på fåglar. Sen ångrade jag mig. Hon ska inte behöva höra att hennes mamma stundtals vill spola fram tiden trettio fyrtio år bara för att hinna andas lite. Det är ju inte klokt! Hon tog dock det hela med ro och gav mig en kram. Kloka lilla barn. Jag ska gå tillbaka och läsa mina gamla texter när jag blir mormor (för det ser jag fram emot mitt i alltihop). Men jag ska komma ihåg att de, mina vuxna barn, kommer att behöva hjälp. Avlastning. En stöttande hand i vardagen när det snurrar som värst. I synnerhet om hon kanske råkar vara gift med någon som jobbar borta mycket. Det ska jag inte glömma.
Jag ska bara försöka samla lite kraft först. För... det hinner jag väl?
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Jennie Danehav

Gör saker, oftast utan framgång.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela