jempiesomsagt

Jag orkar inte va snygg

Publicerad 2016-05-23 14:25:00 i Allmänt,

Jag tror att jag är en av de minst skönhetsintresserade människorna som finns. Det är inte det att jag vill vara eller känna mig ful, vad nu det är, utan jag orkar bara inte bry mig. Jag är helt enkelt inte intresserad.
Jag fick upp en sida på Facebook. Det är en gammal skolkamrat som driver någon slags skönhetssalong och det var bilder och benämningar på det ena löshåret efter det andra. Vidare fanns ord som clips, nagelteknolog, spraytan, ögonfransstylist och specialdiadem. Alltså jag vet knappt vad det är för något. Och jag skulle absolut inte orka använda det.
Kläder ska vi inte ens tala om. Jag vet vad jag trivs i och det är det jag har på mig, jämt. Året runt. Det vill säga, ett par sköna stretchjeans och någon mjuk, billig typ HM-tröja. Ibland kofta ovanpå, ibland luvtröja. Någon enstaka gång sätter jag på mig något jag skulle sträcka mig till att kalla "blus", men det är antagligen en lägstanivåtröja för någon annan. Jag bryr mig inte. Det finns så mycket annat jag väljer att lägga min energi på före det där.
Och jag kanske ser ful ut, sliten. Fula kläder, tråkig och fullständigt ovacker. Men jag lever på insidan. Bara så ni vet och inte blir oroliga. Jag lever på insidan och jag känner mig fin. Inte alltid kanske, men jag känner mig fin när jag känner mig bekväm. När jag trivs. Jag känner mig speciell, men det sitter inte i mina kläder eller i mina clips (vad nu det var...)
"Ska du inte prova att köpa lite fint och klä upp dig lite mer?" har hänt att jag fått höra. Och det har till och med hänt att jag sagt det till mig själv och faktiskt gett mig ut och köpt något lite mer stylish (ett ord jag inte tycker om men provar att skriva ändå). Kan ni gissa vad som hände? Ja men det där "lite mer fina" blev såklart hängandes i garderoben och fick aldrig mer se dagens ljus. Förmår mig inte att använda det. Jag trivs inte!
Byrån med allt det mjuka ler istället frestande mot mig varje morgon. "Kom och ta ett linne, jag vet att du vill..." lockar den.
För närmast min kropp sitter alltid och då menar jag alltid - ett svart HM-linne. Det är min grund. Min bekväma och trygga grund. Och jävlar vad de håller länge, för vem bryr sig om de tappat färg?
Inte jag i alla fall.
 
 

När jag var viking

Publicerad 2016-05-08 19:15:00 i Allmänt,

Dagen började med en lång frukost och febrilt funderande över hur denna söndag skulle tillbringas. Fyraåringen ville göra exakt samma sak som igår och sexåringen ville cykla vilket hon också efter frukosten kastade sig ut för att göra. Runt, runt, runt cyklade hon. På åttaåringens cykel, eftersom hennes egna från internet beställda cykel inte kommit än. Jag kikade ut från balkongen vid något tillfälle och frågade hur det gick, då ropade hon att hon var på det trettonde varvet, gav mig en hastig blick och höll med ens på att köra in i en lyktstolpe. Hon klarade sig med den berömda hårsmånen och jag gick genast in igen, viss om att jag inte bör distrahera barn (i synnerhet inte ovanifrån) när de cyklar.
Vi bestämde oss sedan helt slumpmässigt efter hastigt bläddrande i en katalog, för att vi skulle åka till Upplands Väsby och besöka en rekonstruerad vikingagård. Åttaåringen, som är den mest vetgiriga och kunskapstörstande av de tre flickorna (för närvarande åtminstone), blev eld och lågor och de andra två ville fortfarande göra samma sak som igår och cykla. Efter några omständliga turer kring tandborstningar och sista-kissningar bältade vi oss sedermera i Fiaten (ja, vi bytte från Audi till Fiat...) och styrde kosan mot Skarpnäck. Vad märkligt, tänker ni, Skarpnäck ligger väl åt helt andra hållet? Och det stämmer ju, men innan vi skulle bege oss ut i vildmarken fullständigt skulle vi förbi en kompis och hämta en tub solskyddsfaktor som jag beställt av henne. 
Väl i Skarpnäck var det inte lätt att komma därfrån igen kan jag meddela. Efter hejande och solskyddshämt råkade sexåringen få syn på en enorm lekpark och var med ens ur sikte. Strax därefter upptäckte även fyra- och åttaåringen samma park och kort därefter fann jag mig själv (som vanligt) stå och putta fart på en gunga. Efter ytterligare ett tag fick vi dock till slut in alla barn i bilen och resan mot från början bestämd destination kunde fortgå.
"Du gillar att bestämma utflyktsmål långt bort" tyckte Robin på motorvägen. "Ja" svarade jag kort, eftersom det är precis det jag gör. Jag gillar nämligen att åka, inte bara att vara framme.
Efter vild jakt på kontanter i Upplands Väsby C och ytterligare ett avvärjande av lekparkslek (fan vad mycket lekparker det finns) så kom vi till slut in på vikingagården. Och vilken gård sedan! Jag tyckte det var jättemysigt från start och barnen sken faktiskt upp de också, trots att de tjatat högljutt om att stanna i Skarpnäck. "Jag tyckte inte namnet på vikingabyn lät roligt så jag ville inte åka hit" sa sexåringen, full av logik som vanligt. "Men det var faktiskt roligt och mysigt här" fortsatte hon. Så sen gick vi in och ut ur olika hus och bodar och fick se hur man levde på den tiden, samt känna på massa "koss- och fårtyger" som fyraåringen sa. Fällar i dagligt tal. Vidare bakade vi bröd över öppen eld och skrattade åt att man kunde sy sin egen pung (barnen).
En märklig grej hände med mig. Jag är till naturen en ganska otillfreds människa. Jag är i princip alltid i mitt kartotek fullt av problem och bläddrar, och oroar mig och ältar. Sån har jag alltid varit. Man skulle kunna säga att jag har lite svårt att ta semester från mitt eget huvud. Men det finns en grej jag kan göra för att bara vara här och nu och faktiskt glömma allt det andra. Det är att improvisera. På teatern är jag alltid så lätt och glad och bekymmersfri (förutom när stora prestationsångesten drar in och det gör den ibland). Men på den här gården, det var inte riktigt klokt, insåg jag plötsligt att jag kände mig så extremt lätt och lycklig och bekymmersfri, och hade inte en tanke på tid och rum eller alla problem och farhågor som annars alltid brukar finnas i mitt tid och rum. Det var en nästan övernaturlig upplevelse och jag kände att här hade jag kunnat stanna för alltid. Ba flyttat in och huggit en binge och brett ut mina saker. Vad var det liksom? Jag drog slutsatsen, efter att återigen hamnat i mitt huvud bland alla tankar, att jag måste levt på vikingatiden i ett annat liv och varit en hyfsat tillfreds och glad prick. Vad annars kan det ha varit liksom? Nä precis.
 
 
 

En "ledig" fredag

Publicerad 2016-05-06 20:03:00 i Allmänt,

Vilken fin dag och allt sånt där. Och jag har varit ensam med barnen. Ja, det är ju inget nytt, det har jag varit rätt så mycket ända sedan det första barnet föddes för över åtta år sen. Jag tycker att det är rätt så skönt ibland, och kul, men ibland är det så mycket syskonbråk att jag kort och gott inte står ut. Idag var snudd på en sådan dag, även om det fanns några syskonbråkstomma kvartar också.
Denna soliga dag stekte jag misslyckade pannkakor (ibland går det bara inte) och tog longboard, ben, cykel och balanscykel bort till Peters park i Björkhagen. Ja, egentligen heter den Parkleken Skyfallet, men alla jag någonsin hört prata om den har sagt Peters park. Vem Peter i sammanhanget är vet nog ingen. Kanske en gammal Björkhagenbo. Väl på plats var parkleken givetvis inte öppen. Alltså, man kunde leka men man kunde inte kissa, och man kunde inte cykla på de roliga cyklarna och man kunde inte hoppa på några hoppstyltor, så barnen tröttnade relativt snabbt. De slukade de medhavda, misslyckade pannkakorna och sen gick vi till Konsum i "Björkhagens centrum" och köpte glass. Och såpbubblor. Efter en tugga glass frågade fyraåringen om hon inte kunde få lägga undan sin glass och spara den ett tag (i 23 grader och sol). Jag misstänker att något annat (såpbubblorna) lockade något alldeles enormt. När jag sa nej dröjde det konstigt nog inte ens 30 sekunder innan glassen hade gått av och hamnat på marken. "OJ DÅ" utbrast Emma. "Men det gör inget, nu kan jag blåsa såpbubblor istället" fortsatte hon. Jag vet fortfarande inte om det var ett planerat drag eller en faktisk olyckshändelse. När glassarna var uppätna/bortsmälta så började en cirka fyrtiofem minuter lång såpbubbleorgie mitt bland Björkhagens kringstrykande invånare. Jag satt på ett smalt staket och stirrade framför mig medan såpbubblor smällde stundom i mitt ansikte, stundom på bilar och även människor. Efter det var det dags att ta sig hem. Då kom fyraåringen på att hon hade ju faktiskt inte ätit någon glass, eftersom den efter en tugga hade hamnat på marken. Jag, som fortfarande inte vet om det var planerat eller om det var en faktisk olyckshändelse, tog så klart ungen i hand och gick in och köpte en ny. "Håll koll på min ryggsäck medan jag springer in med Emma" sa jag till de andra två och de lovade. Tjugo sekunder senare spanar jag på dem från butiksfönstret och ser min ryggsäck med diverse värdesaker i stå alldeles ensam mitt på torget som en annan misstänkt bombväska. Lagom till att jag kommer ut och laddar för en ordentlig reprimand står de uppställda vid väskan igen som om ingenting har hänt. Jag förbiser händelsen och vi samlar ihop oss och börjar bege oss hem. Eftersom Emma nu, typ en timme efter alla andra, äter en glass måste jag bära hennes cykel. Och eftersom hon är fyra år och går samtidigt tar det väldigt lång tid. Det slutar med att jag bär hennes cykel mellan Björkhagen och Hammarbyhöjden och lagom till att glassen är slut är mina svarta jeans fullständigt förgjorda av dammiga däckavtryck. Men Emma är nöjd. "Vilken stark mamma vi har!" utbrister hon glatt. Själv råkade jag kasta en blick i ett fönster och såg en svettig, framåtböjd ryggsäcksbärande trebarnsmorsa med en fastknäppt hjälm som slog mig i rumpan i takt med mina lunkande steg. Jag tackar högre makter för att Molly, sexåringen som alltid försvinner på något vis pga att hon ger blanka fan i att hålla sig till flocken eller lyssna på vad man sagt, denna gång höll sig otroligt duktigt till mina uppsatta regler som var "cykla gärna i förväg men du MÅSTE stanna så fort du kommer till en gata eller övergångsställe eller vägskäl, och vänta in oss". Ungen gjorde som jag sa (korstecknet och djupa bugningar) och hon skötte sig verkligen exemplariskt. Hon ramlade inte ens av cykeln eller körde ner någon, som hon annars brukar kunna göra, när man är cirka en mil bort och inte kan lösa situationen utan att hela stadsdelen hunnit ut och konstaterat att det lilla barnet inte har någon förälder i närheten och när man väl kommer rännandes sen med andan i halsen ser de ut som att man verkligen är den sämsta mamman de NÅGONSIN har sett. Gah! Men så blev det inte nu alltså. Och det är jag tacksam för. 
Väl hemma sen var det kaffebryggning omedelbart som gällde, ty jag äger ingen liten lagom utflyktstermos utan det är alltid allt eller inget som gäller, och det räckte inte mina krafter till idag (tur det, eftersom jag fick bära bland annat en cykel). Barnen var helt slut och la sig i soffan efter mellis, men efter en stund var kraftlösheten som bortblåst och det blev teaterföreställning i vardagsrummet. En rafflande historia om en tant i prinsessklänning och stråhatt och en kort drake utan kläder på underkroppen beväpnad med en cykelpump som hon slog i skallen på tanten med stråhatten, men det är en annan historia...

Om

Min profilbild

Jempie

Här blir det inte så mycket glitter.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela