jempiesomsagt

Först tog jag bort Twitter. Ganska lång tid efter, faktiskt nu rätt nyligen, tog jag bort Instagram. Idag tog jag bort Facebook. Sen 2007 har jag haft Facebook. Sen några årtal senare, de andra. Sociala medier var namnet. Jag kan ärligt säga att sociala medier har gjort raka motsatsen med mig. Jag har blivit blyg. Blygare. Jag har gått från att åtminstone kunna heja på en halvbekant på stan till att vilja fly om situationen är att vi egentligen inte känner varandra, men haft kontakt på sociala medier, och nu springer på varann i verkligheten. Det är en sjuk känsla.

 

Alltså jag vet inte ens var jag ska börja, men att jag nu tar bort mig från sociala medier har med så mycket att göra, det går inte ens att redogöra för alla mina tankar, funderingar och inlästa fakta om hjärnan, och det sköna är att jag inte behöver det. Min förhoppning är att de människor jag vill ha kvar i mitt liv utan "sociala mediers hjälp", finns kvar ändå. Och det är jag övertygad om.

 

I över ett år har jag funderat mer och mer på detta, att försvinna från radarn så gott det nu går, det är i många år jag pepprat internet med meningslösa selfies och allt för utlämnande skriverier om mig själv och mitt liv. I sociala medier kan man lätt bli lite fartblind upplever jag.

 

Nu är det bara det meningslösa LinkedIn kvar, det har jag i princip aldrig ens petat på, än mindre fått jobb via, och skiter faktiskt i. Ett bra jobb har jag ändå, som jag är glad och nöjd med, och skulle jag vilja byta är jag rätt säker på att det kommer att ordna sig utan LinkedIn.

 

Varför skriver jag ens det här på bloggen då? Som jag dessutom inte ens rört på länge? För att jag egentligen älskar att skriva. För att jag ibland vill skriva av mig bara för att det är skönt. För att jag ibland faktiskt vill höras och synas. Och för att möjligheten finns. Och för att det ibland har visat sig vara till nytta för någon annan också, och det har gjort mig glad.

 

Jag låter alltså bloggen ligga kvar öppet. Jag har dock gömt en massa inlägg som jag bara vill ha kvar som minnen för mig själv. Men jag kommer antagligen att skriva då och då om vad som just då är något jag vill skriva om, helt enkelt. Varken mer eller mindre. 

Jo just det, de inlägg jag låtit ligga kvar synligt är bland annat de som handlar om min stress. Att jag var vid avgrundens kant och vände 2013-2014 någonstans och som fortfarande har plågsamt mycket efterskakningar i min kropp och själ, med jämna mellanrum. Det är något jag behöver skriva om ibland.

 

Jag kommer antagligen också att ibland skriva om mitt, vad ska jag säga, nya liv. Jag är så jävla glad och kär och lycklig och allt möjligt positivt. Min älskade M som ba kom från ingenstans när jag minst anade det och än mindre hade tänkt starta nytt seriöst förhållande. Men vad vet man om livet och det fanns inte en chans att stå emot. Kunde inte. Ville inte. Gick inte.

Jag är så jävla tacksam och lycklig för allt.

 

PS: När man inte dödar timmar av idiotscrollande på Instagram och så, så återupptäcker man saker man glömt att man gillade. Mer om det en annan gång.