jempiesomsagt

Usch vilken tråkig mamma jag är när barnen är sjuka. Dels försöker jag jobba hemifrån samtidigt. Det går ju bra ett tag. Men jag har väl gjort tusen fel eftersom min hjärna inte kan koncentrera sig på flera saker samtidigt. Kan era det? Ni vet, många bollar i luften? Men hallå sluta ljug. För hjärnan funkar inte så. 

Sen så blir jag så trött också. Så himla seg och vill bara ligga i soffan, efter att jag försökt jobba, och glo på typ Familjen Annorlunda. Det vill barnen med, ett tag i alla fall. Sen vill de spela Finns i sjön och att jag ska äta låtsasglassar och sånt. Och jag bara orkar inte. Ibland är jag världens roligaste förälder som ligger halvnaken på golvet och låter barnen tatuera mig fullständigt med tusch (de ba älskar det), och ibland orkar jag inte ens spela Finns i sjön. Världens minst hjärnansträngande kortspel. Men jag har läst saga i alla fall, och jag har legat dubbelvikt på golvet och lagt ett pussel om två hundra bitar. Fan, där går jag ändå igång lite måste jag säga. Pussel är så galet avkopplande liksom, mitt i alltihop. Jag kommer på mig själv med att hamna i så kallat flow, när man glömmer allt annat och tid och rum inte existerar. Bara jag och pusslet, och ja barnen. Jag pusslar och pusslar tills knäna värker. Och nacken. Och eftersom jag fyller trettiofem år nu till Lucia så ska jag önska mig ett sånt där jävla stort pussel, och gärna en pusselmatta också, så man kan rulla ihop eländet och gömma för Krister. Jag älskar stora pussel! Ge mig mer liksom. Det och rödvin önskar jag mig. Fast bara av en sort. Jag har blivit så gammal att jag skaffat mig ett favoritvin och till och med namnet på det passar mig perfekt, det heter Irony. Det är på riktigt det godaste rödvinet jag någonsin druckit. Egentligen är det onödigt från och med nu att någonsin dricka något annat vin. Jag är ju lite sån rakt igenom. Jag hittar ett plagg/ett nagellack/en stil/ett sätt/ett vin(/en karl?) och sen trivs jag utmärkt med att fortsätta så. Orka liksom. Bekvämlighet före stil (gäller åtminstone kläderna, för så jävla bekvämt att vara gift med kringflackande R är det inte, men han är ju himla bra på många andra sätt).
Jag är nog den minst intressanta person ni någonsin kommer att ha att göra med, och ett sorts vin från och med nu är helt perfekt. Jag önskar mig för övrigt reflexvantar också. Jag går ju överallt och jämt och mörkret kan ju vara förrädiskt. Funderar på ett par broddar också nu när åldern (och ja, vintern) gör sig påmind, så jag kan gå min vanliga runda i skogen också. Trots isgata. Jag torkar nästan ut mig själv när jag skriver detta, på grund av min egen ointressanthet. Egentligen är det konstigt att någon orkar prata med mig alls. Det kan ju knappast pirra i kistan. Eller i hjärnan.
Men så är det! Och det bästa av allt är att jag är så fullständigt nöjd med att vara ointressant och tråkig. 
Så det lär ni få dras med.