jempiesomsagt

Att skriva för döva öron är lite kluvet. Å ena sidan struntar jag i om någon läser eftersom jag bara vill skriva av mig, eftersom jag gillar att skriva. Å andra sidan känns det ibland lite meningslöst, i synnerhet eftersom jag förut skrivit en del som, utan att ta i så jag spricker nu, men roat en del. Jag gillar att roa, men jag har haft det på paus ett bra tag nu. Jag tröttnade på allt sånt.

 

Jag spelade teater så folk skrattade - jag slutade.

Jag ritade så att folk skrattade - jag tröttnade.

Jag socialamedierdelade och beskrev det knasiga livet som trebarnsmorsa så att folk skrattade - jag ville inte dela med mig mer och försvann från dessa plattformar.

 

Nu har jag jobbat på myndighet sen april 2018 och någonstans där slutade jag göra sådana lite "roliga" saker vid sidan om. Dels för att min hjärna fick så sjukt mycket annat att sätta sig in i, dels för att jag inte hade jobbat heltid på evigheter och herrejävlar vilken käftsmäll rent tidsmässigt det var. Jag hann INGET annat, knappt ens laga middag till barnen. Jag tror att jag börjat hitta något slags fungerande vardag dock, men lagom till det så kom Corona och jobba-hemma-rekommendationerna. Jag jobbar nu på myndighet, fast hemma. Det passar mig dock alldeles ypperligt för ser ni, jag brukar vara gravid när det är pandemi (väntade tvåan 2009 under svininfluensan) och då tänkte jag att det blir passande med en fyra lagom till denna coronapandemi då. Eftersom jag spyr så mycket när jag är på tjocken så blir det bra att kunna hänga över toastolen ifred liksom, slippa göra det på kontorets toaletter.

 

Så.

 

Ja, jag blir en gammal fyrabarnsmamma. Men jag föder medan jag fortfarande är 38, så det känns bra. Å andra sidan - jag vet flera som fått sitt FÖRSTA barn kring 37-38, så så jävla lastgammal kanske jag inte är om man tänker att detta är mitt fjärde. Oavsett - spela roll. Jag och brandmannen ville ha en unge, svårare än så är det inte.

 

Och alltså, jag gör roliga saker vid sidan av jobbet, det var inte så jag menade. Men jag kan sakna clowneriet liksom. Att göra knäppa saker för att jag är knäpp. Jag hoppas den lusten kommer åter så småningom. Lagom förresten till att jag började fundera på att gå en improkurs igen bara för skojs skull, så stängde ju hela landet ner, så det får vänta.

 

Vi får se när nästa inlägg blir, om det blir överhuvudtaget. Jag vet inte om jag vill ha eller behöver en blogg. Jag ska tänka lite på det.