Årets dunderblunder och rekord i stress
Jag som känt mig så stressad detta år kunde för mitt liv inte tro att den högsta stresstoppen inte ens inträffat än. Den skulle tydligen – tyckte universum eller vem fan det nu e som slirar efter mig med tungan ute och jävulskap i blick – inträffa idag, söndag. Dagen som jag förberett så otroligt in i minsta detalj för att slippa stress och överraskningar. Dagen som jobbigt nog behövde innehålla barnkalas för minstingen som fyller sex år imorgon måndag trots att lördagen bestått av massivt firande av min numera sextioåriga mamma. Fast hon hade så jävla snygg klänning, mycket kortare än min, så jag fick motvilligt erkänna att hon tycktes fylla sexio istället. Det står i bjärt kontrast till mig som fyller tröttisex om tre dagar, ja tänk vad skevt livet blev till slut. Jaja.
Barnet skulle ha sitt kalas och allt var under kontroll. Det var så in i helvete under kontroll att ALLT var inköpt och planerat redan. Faktiskt för flera veckor sedan. Guldskedar, rosa papptallrikar, muggar, bananer, grädde, glass, strössel you name it och du har ett barnkalas som var så förberett som ett barnkalas nu bara kan BLI.
Barnet skulle ha sitt kalas och allt var under kontroll. Det var så in i helvete under kontroll att ALLT var inköpt och planerat redan. Faktiskt för flera veckor sedan. Guldskedar, rosa papptallrikar, muggar, bananer, grädde, glass, strössel you name it och du har ett barnkalas som var så förberett som ett barnkalas nu bara kan BLI.
Tills sms:et kom. Klockan 11.30. När det var två och en halv timme kvar till kalasstart klockan 14 och vi JUST skulle börja tjata på barnen om att nu måste vi börja städa så smått om vi ska hinna till kalaset om två och en halv timme, EFTERSOM LÄGENHETEN SER UT SOM JORDBÄVNING.
"Ska vi köpa med oss vegokorv till X eftersom vi gissar att ni käkar lite korvlunch?"
Korv? Lunch? Vad menar hon?
"Nej då det behövs inte, eftersom vi börjar kl 14 så kör vi fika bara" svarar jag, käckt.
"Jaha det stod 12-14 men då kommer vi 14 då istället?" Paniken börjar trycka i strupen. Vad. Står. Det. I. Inbjudan? EGENTLIGEN?!
Scrolla scrolla scrolla...
Scrolla scrolla scrolla...
12-14
12-14
12-14
12-14
12-14
12-14
12-14
12-14!!! I alla inbjudningar! Men NEJ! Vad har jag gjoooort?!
Nu står jag alltså i ett HAV AV GREJER, i trosor och tröja, med morsans sextioårsfest grönskimrande pustandes ur munnen, håret på ända, ungar som haft TOTALT utbrott av galen sömnbrist på grund av väldigt sen hemkomst på natten, och så vidare och så vidare och så vidare.
GAAAAAAAAAAAAAAAHHHHH KALASET BÖRJAR OM EN HALVTIMMEEEEEEEEE! JAG HAR GJORT SÅ INIHELVETE JÄVLA GAAAAAAAAALET! *UÄÄÄÄÄÄÄÄÄHHHHHH* GRÅTATTACK OCH UTBROTT OCH PANIK.
"Men oj vad tokigt, kan jag hjälpa er på något sätt?" JA SNÄLLA KÖP KORV OCH BRÖD OCH KETCHUP OCH KOOOOOM! FOOOOOORT!
Nu börjar ett samarbete som ingen någonsin trott varit möjligt i familjen Danehav, och det känns väldigt skönt att känna att när det VERKLIGEN GÄLLER, så samarbetar ungarna även om jag aldrig någonsin sett prov på det innan.
Alla får en raket i röven. Alla far omkring och kastar grejer kors och tvärs genom rummen, sliter upp gamla trosor och godispapper och adventskalenderluckor från golvet. Jag drabbas av insikten att jag VERKLIGEN måste duscha men också VERKLIGEN måste skura badrummet. Jag gör den blixtsnabba kopplingen ingen annan greppat fortfarande utan tråkar mig för trots att kvällen nu är sen – jag sliter av mig kläderna och hämtar dammsugaren. Logiskt så klockarna stannar. Naken dammsuger jag nu HALLEN innan jag till slut dammsuger badrummet för att sen kunna duscha och skura det rendammsugna badrummet samtidigt. När klockan är tio i är badrummet och jag blänkande och jag halkar in i sovrummet som Robin nu slängt in typ HELA VÅRT LIV i och klättrar fram över tvättställningar, jackor, soffkuddar (!), datorer, dockvagnar, pallar, tvättpåsar, Krister och senaste veckans post för att hitta något att ta på mig. När klockan är tre minuter i tolv står osannolikt nog hela familjen uppradad i ett skinande hem och leendes tar emot de första gästerna. Kassen med korv smygs in bakom ryggen och galant smiter vi in i köket och låtsas som att korv var planen HELA tiden.
Den här dagen kommer jag aldrig att glömma. Stressen jag kände var en stress jag aldrig någonsin kommer att till fullo kunna beskriva. Och tanken letar sig ofelaktigt gång på gång neurotiskt fram till:
Tänk om hon inte hade messat och frågat om korven...
*ridå*
Extramaterial: Dagens mest oväntade fråga kom från en sexårig flicka som frågade mig oblygt: Varför har du plastögon? Jag kan lova er att hela mitt väsen stirrade 100% oförstående och haktappat på henne i alldeles för många sekunder innan polletten trillade ner och jag förstod att hon syftade på vårt bröllopsfoto på väggen. Där har jag på mitt fejs klistrat dit sådana stirrande pysselögon ni vet. Det hjälpte i och för sig inte eftersom jag inte hade något bra svar på det heller.
