jempiesomsagt

Idag fick jag fnatt och började googla. Jag googlade saker som "jobba som parkarbetare" och "jobba som kyrkvaktmästare". Varför? För att jag återigen drabbats av tanken att jag inte är gjord för att sitta på ett kontor och hantera viktiga saker. Och jag menar inte att prata nedvärderande om mig själv för det är inte så jag menar. Jag menar att jag är bra på annat, jag vet bara inte exakt vad. Vid 37 års ålder skulle man ju kunna tro att jag vet det, men nej. Jag sitter på ett nybyggt jättefint kontor och gör viktiga saker som inte får gå fel. Och jag är hela tiden rädd att det ska gå fel. Och ibland när det går fel tänker jag att nu har det nog gått så fel att nåt går åt helvete men så visar det sig att jorå andra gör också fel och det mesta går att rätta till. Och så fortsätter mitt viktiga jobb på ett viktigt ställe. Jag ville jobba med nåt som var viktigt på riktigt och tro mig, det fick jag. Det är så viktigt att jag ibland nästan får utanför-kroppen-känslor och liksom måste skratta lite. För det känns inte som att det är på riktigt. Och då har det ju gått hela varvet runt för "viktigt på riktigt" blir ju helkomiskt då. Det är så viktigt att det nästan inte ens är på riktigt. Fast att det är jättepåriktigt. Och sen slutar arbetsdagen och jag går ut och ser mig omkring i staden och börjar garva åt nån fågel som ser rolig ut när den letar mask eller så ler jag åt ett sött barn. Ett overallknyte som M säger. Och viktigt på riktigt får plötsligt en annan innebörd. Sen blir det ny dag.

 

Vi springer på möten. Hjärtat i halsgropen för det börjar om tre minuter och tänk om vi inte hinner bekräfta möteslokalen då kan det bli svårt för vi ska ju prata om viktiga saker och då behövs ett rum. Och tänk om någon annan hinner ta det.

 

Tänk om viktigt på riktigt är att hinna vara med dem man älskar, så där ordentligt och höra vad de säger och se vad de gör. Typ de där människorna man klämt ut ur sin egen kropp. De där som får mig att garva så jag gråter för att det i den yngstas skrivbok skulle göras sammansatta ord och det fanns en bild på en fisk och en mås. Men bakom likamedtecknet stod det "fiskmos". Sånt där kan jag leva på hur länge som helst. Tänk om viktigt på riktigt är att göra härliga saker så att pulsen går ner. Eller upp, det finns ju bra saker som höjer pulsen också. Eller att se på träd och känna den gröna färgen och tänka att från början fanns ju bara det här och vi människor. Sen hittade vi på viktiga möten på viktiga arbetsplatser och allt gick i spinn för det är omöjligt nästan att hinna hämta barn, handla mat och att laga nåt näringsriktigt på samma kväll.

 

Äh jag vete fan. Jag bara känner det i kroppen att ibland tror jag vi lägger så fruktansvärt mycket tid på saker vi i slutändan inte kommer tycka är så viktiga.

 

Och det vore så jävla dumt.