jempiesomsagt

En sak som är bra med att bli äldre är att jag börjat lyssna på mig själv. Faktiskt ta mitt eget parti lite oftare och göra saker så att det blir lättare för mig oftare än att bara sladda omkring och kämpa med allt möjligt. Typ jobbet har flyttat. Det är just nu bättre för mig att sitta hemma och jobba för jag kan helt enkelt inte koncentrera mig när det springer hantverkare runt mitt skrivbord. Går inte. Jag spänner axlarna och blir helt stel, stressad och störd och allt möjligt. Och irriterad.

Så jag jobbar hemifrån. Inte hela tiden men mycket mer än i vanliga fall. Hemma kan jag slappna av. Hemma får jag saker gjorda. Hemma kan man dessutom sätta igång en tvättmaskin samtidigt.

Andra tecken på att jag är snällare mot mig själv nu för tiden är att jag säger nej till saker när jag känner att jag inte vill eller orkar. Det gjorde jag nästan aldrig förut. Var på allt. Trodde att jag ville, trodde att jag behövde. Fy fan vad skönt det är att säga nej.

 

Inte boka in, inte boka upp, låta vara fritt.

 

För några dagar sen började jag gråta för att en tillställning jag hade sagt ja till, tidigarelades ett par timmar, och dessutom med additionen att jag skulle hjälpa till väl på plats. En helt normal sak att be familj, vänner och bekanta om. Så problemet sitter ju i mig, det vet jag. Och min stress slog till. Den vidriga jobbiga som ligger under ytan och ändå är så mycket bättre nu mot vad den var förut. Men när den väl slår den till så gör den det, och det går blixtsnabbt. Den här gången gick det över fort, men ibland rinner det över för mig så att de närmsta veckorna är förstörda. Då är det hjärtklappning, konstant huvudvärk och spänd rygg och axlar. För att inte tala om rädslan över hur många dåliga saker stressen ställer till med i kroppen. 

 

Jag tycker också att det är vansinnigt jobbigt när folk som inte riktigt vet hur illa det varit ställt med mig, ifrågasätter mig. När jag säger nej eller förklarar att jag inte kommer att orka, och man möts av nåt jag inte ens kan eller orkar beskriva i ord. Och det är en annan sak. Det verkar som att orden har lämnat mig. Förut kunde jag skriva mycket, skriva roligt, skriva bra – nu vete fan. Jag kan fundera länge på ett ord jag letar efter, för att ändå behöva ge upp för det kommer inte. Det är som att jag tappat orden. I mina sämsta perioder händer det även när jag pratar med folk öga mot öga. Då kan jag glömma bort vad typ bananskal heter. Eller tangentbord. Det bara dyker inte upp. Blankt i skallen. Det är helt sjukt.

 

Jag tror för övrigt att jag skriver för döva öron, blinda ögon och att ingen minns att jag har en blogg. Eller om det är så enkelt att ingen vill läsa. Men jag skriver ändå. Ibland. När andan faller på.

 

För jag vill ha tillbaka mina ord.