jempiesomsagt

Gatans slirigaste morsa

Publicerad 2017-11-03 14:37:00 i Allmänt,

Alltså imorse, ni skulle sett. Jag tror jag, om jag inte fått det redan tidigare, slutligen förärades stämpeln som gatans slirigaste morsa, med ungar som dräller ovårdade och för tunt klädda längs kvarteren och som bergis inte har det bra alls. Kanske inte ens får mat. Okej tänker ni, hur fan lyckades du med det? Jo, katten, Krister, var borta hela natten som vanligt. Inget konstigt med det, han är ute på nätterna och inne på dagarna som en annan ungdom, men skillnaden var att den här morgonen kom han inte hem. Normalt sett kommer han alltid galopperandes med falsettjamningarna skallande mellan husen när man sömndrucket ropar på honom i porten på morgnarna. Men inte idag. Robin, som är den som är oroligast för katten och hans nattspring, hade redan varit nere i mjukisarna och ropat KRIIIISTER ut över gatan ett par gånger. Och så jag. Kommer han inte när Robin eller barnen ropar brukar han åtminstone göra det när jag ropar, han är en sån mammagris nämligen. Men nej. Ingen katt i sikte. Inte ens ett avlägset svar som han annars kan bjucka på ibland. "Han är död" tänkte jag. "Räven som stryker omkring här har tagit honom till sist" (jo, det stryker omkring en räv här ibland). Ni vet, neurotiska tankar. Upp igen och duka fram frukost. "Ni vet det är lite grejen med att ha katt, barn, att har man den ute för att den ska vara glad så riskerar man också att den dör för tidigt, men kanske hellre ett lyckligt men kort liv än långt och tråkigt" osv osv osv, för att liksom förbereda barnen. "Asså vi tror inte han är död" säger tioåringen. "Det känns inte så". "Nej det tycker inte jag heller" svarar jag, och försöker febrilt och stressat få kontakt med min spirituella sida. Men allt jag ser för mitt inre är en mosad svart katt i en rännsten.
Vi äter under tystnad. Och så plötsligt bara är han där nere på gatan! Kommer joggandes med sin karaktäristiska bakbensstil som kännetecknar lilla gosiga Krister. "DÄR ÄR HAN JU!" fullkomligt skriker jag, som ju varit mest övertygad om att han är död. Det skulle jag inte gjort, för nu började Situationen med stort S. Åttaåringen och sexåringen fullständigt skjuter ut stolarna med starka handflator, snubblar mot ytterdörren i begagnad uttöjd pyjamas respektive JÄTTEJÄTTEFÖRLITET nattlinne, låser upp och lubbar järnet ner mot porten. "Hallå skorna!" ropar jag, hes som en skata efter en veckas latent förkylning som inte riktigt vill trilla över kanten men som ändå gör mig sänkt och helt jävla kaputt. Men nej. Ute på gatan, på övergångsstället, ser jag en åttaåring i en så otroligt slafsig pyjamas, barfota, med en lika barfota lillasyster i JÄTTEJÄTTEFÖRLITET nattlinne. Nu hopas föräldrar, eftersom vi DESSUTOM BOR I SAMMA HUS SOM EN FÖRSKOLA OCH IDAG ÄR EN VARDAG och börjar viska och peka oroligt med varandra. "Nej men herregud, vad ska jag göra?!" kvider jag stressat till tioåringen som följer spektaklet från köksfönstret i ett normalstort nattlinne av fräsch karaktär.
Jag springer ut i hallen, skrikandes något jag inte minns, bara för att upptäcka att ytterdörren till råga på allt är öppen och alla som befinner sig i trapphuset hör mig allt för tydligt. Jag får på mig skorna, hinner till och med dra ner en jacka från en galge men får inte in armen ordentligt och sliter av mig den igen med ett vrål och slänger på luddiga bänken. "Hallååååå" ropar jag i hopp om att de tragiskt klädda rymlingarna ska höra mig samtidigt som jag är livrädd för vad folkhopen ska tänka tycka göra när jag kommer ut. Möter filmpappan* som är en utav de oroliga och får ur mig något halvt ursäktande "jag blir så trött när de inte lyssnar" samtidigt som jag nu gör en rivstart modell 60 meter och bränner iväg över gatan och ner i området bakom nästa hus. De oroliga farsorna som står och pekar och kommenterar snurrar något varv var av fartvinden och det är inget jag kan ta ansvar för. Väl där nere får jag ändå leta och ropa innan jag hittar ungarna, som nu unge 1: dragit ner pyjamasbyxorna så att de räcker fram över fötterna som strumpor och unge 2: står och hoppar och nästan gråter för att hon är så iskall. En grad var det ute. EN GRAD! Mitt tangentbord saknar tecken för att beskriva mitt utbrott jag fick men det slutar med att jag sliter upp den lilla i JÄTTEJÄTTEFÖRLITET nattlinne och blålila fötter och kånkar hem henne. Krister stirrar på mig med uppspärrade ögon och överväger en sekund, jag ser det ju, att dra iväg IGEN och aldrig mer komma tillbaka, men han inser allvaret och joggar bredvid oss hem bara för att när vi kommer till gatan, kasta sig RÄTT UT FRAMFÖR EN BIL och NÄSTAN bli överkörd på riktigt. Jag skriker och bilen bromsar och så går allt bra och vi går över. Väl uppe i lägenheten igen väller allsköns förmaningar och regler och visdomsord ut och till slut är jag bara så trött att höra mig själv. Det tar ett tag innan jag kan släppa det hela och medan det inte gjort det än tänker jag desperata tankar om att gå tillbaka i mailen 3 år för att leta fram mailadressen till den jag tror att den ena pappan var och bara förklara att vi egentligen är en ganska vanlig familj och att jag egentligen har koll på barnen. Men sen kom jag på att nej det är ju ÄNNU konstigare och jag riskerar att förutom ses som kvarterets förmodligen whiskydrickande och ickebarnomhändertagande trebarnsmorsa även blir Stalkern. Det hade ju bara inte gått.

Med hopp om återerövrad värdighet och förtroende som trebarnsmor och matte. Amen.
 
*Filmpappan: en stilig typ som jag jobbade med under en produktion för ett gäng år sedan. Vi sågs bara korta stunder och alls inte många, varför jag nu är väldigt osäker på om det faktiskt VAR han men så fort vi springer ihop tittar vi båda två som att vi bara egentligen måste bryta isen och säga att ja hej, det är du det är jag, men vad fan håller vi på med varför säger vi hej först nu, typ så. OM det är han jag tror så har vi till och med vinkat till varann mellan en buss och en cykelbana. Helt jättemärkligt och genant, jag satt i bussen och han cyklade på cykelbanan. A ja. Möter jag honom igen vilket jag lär göra pga misstänkt grannskap så ska jag A: säga hej visst är det du visst är det jag visst var det där och då och B: säga att jag till slut fick in alla barn och att livet lugnat ner sig igen.
 
Ja, det var det. Trevlig helg.
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jempie

Okänd och fattig mångsysslare.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela