jempiesomsagt

Den stora mattheten

Publicerad 2017-06-15 22:44:00 i Allmänt,

Ganska ofta säger jag ja fast jag menar nej. För att jag inte kan va sämsta morsan jämt och lata mig ur lekstunder efter skolan och fyrabarnsmiddagar och så kallpratet i hallen med föräldern sen, som kommer och hämtar. Tänk att ibland känner jag mig som den absolut minst sociala människan på denna planet. Som helt ärligt mest av allt bara vill ta mina ungar i nackskinnen och släpa hem efter dagis och skola så jag kan drämma igen dörren bakom oss och hänga på stora haspen. Och få laga middag, gosa i soffan och läsa högläsning för alla tre i lugn och ro på kvällen. Utan inblandning från en enda annan människa. Knappt ens från deras far ibland, men det löser sig självt genom att han reser så vansinnigt i jobbet.
Men så gör jag ju inte. Nej, utan istället är jag så inihelvete trevlig vid alla snabba möten som händer i skolvärlden så innan dagen är slut har jag två nya fikor och femton kompisföljamedhem-noteringar i kalendern. Och mattheten börjar kännas på allvar. I natt drömde jag att jag gick på Vasagatan med kassar fulla av sista-minuten-inköp till skolavslutningar och sånt, i händerna, och så kände jag mig plötsligt så pass matt att jag var tvungen att lägga mig ner. I fosterställning. Mitt på Vasagatan (ja på gångdelen alltså, även i drömmarna har jag mitt berömda säkerhetstänk). Och vips gled en vit ambulans upp bredvid mig där jag låg och ut hoppade en kvinna med pondus och arbetarväst och sa att hon minsann åkte runt och samlade in uteliggare. Och då insåg jag plötsligt att ja här ligger ju jag. Ute. Men jag har ju smycken, ser hon inte? Som nån jävla mallgroda, men jag tänkte så i drömmen. Jag är inte uteliggare sa jag. Jag ligger bara, ute. Jag är så matt. Jag är så trött! Men jag ska resa mig, vänta lite bara. Så. Så där. Och så reste jag mig på vingliga ben och släpade mig vidare. Med alla kassarna i händerna. Och jeansjacka. Undkommen den vita ambulansen. Som man ju om man besitter mitt kroniska svårmod kan räkna ut med arslet att den symboliserade döden. Den slutliga sömnen. Jättejättetröttheten. Den som nafsar mig i nacken. Jämt.
(Men jag blir väl pigg och fräck om några år får man anta).

Godnatt. Och nu ska jag sova i en säng.

Om

Min profilbild

Jempie

Här blir det inte så mycket glitter.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela