jempiesomsagt

Hur allt kunde bli, en osammanhängande svada av gegg

Publicerad 2017-07-03 15:55:00 i Allmänt,

När jag började blogga typ 2006 så var mitt bloggande så mycket mer skämtsamt och lätt och glatt och tjohej och tjohopp. Den bloggen lever inte längre, eller det gör den, men den är blockad för läsning. Ibland går jag in där och garvar lite hånfullt åt mig själv, åt hur lite jag visste, hur lite jag hade varit med om. Jag läser om mig själv som nybliven förstagångsmorsa och hur LÄTT jag tyckte att allting var. Hur LÄTT det var att ha barn. Hur LÄTT mitt barn var (lättare och mer exemplariskt än de flesta andra barn, antagligen?) Och vilken supermorsa jag så uppenbart var. Ni vet, en morsa som, hur det nu gick till, var bättre än de flesta andra morsor. Det vill säga en sådan morsa, som fortsätter att finnas, och som jag läser om i bloggar idag, där första barnet relativt nyligen har kommit. Det är då jag lutar mig tillbaka med en kopp te, filt över benen, katten i knät, lägger upp fötterna på bordet och skrockar gammalmodigt för mig själv. Ler som ett streck med huvudet på sned och säger till datorskärmen och den i raden av alla bättreänallaandramammor jag läst om för dagen att vännen, jag vill inte alls vara sån, tro mig, en sån där bitter rövkärring som alla hatar men...MEN, kom tillbaka om några år. När du fått några ungar till som dessutom blivit äldre, och livets och relationernas och alltings verklighet trillat ner i huvudet på dig på riktigt. Då kan vi väl prata en stund. Jag vill prata då. Säkert du med.

Har jag blivit en rövkärring? Vad är det ens? Det var ett ord som bara kom upp nu. Ett argt ord. Jag är en arg liten en, ganska ofta. Jag är lite chockerat och förvånat arg på hur svåra saker och ting kunde bli, utan att jag ens hann inse vad som hände. Hur knepiga saker och ting kunde bli, trots att jag som alla andra förstagångsmorsor jag läser om, var dökär i den jag skaffade barn med. Hur skevt många av oss har det i våra relationer, fast de flesta inte ens skulle erkänna det. Kanske inte ens ser det. Det pratar man 2017 fortfarande inte så högt om. Eller vissa gör, men jag kan uppleva att det inte räcker. De som vågar prata högt om det är för få, så det hörs inte tillräckligt. Snedfördelningen, de invanda gamla mönstren, underläget, orättvisorna. Och hur många steg efter man hamnat sen. Hur fort det går. Hur fattigt man kommer leva som pensionär. Jag kommer att bli mormor på gatan. I och M och E kommer säga till sina barn "nu ska vi hälsa på mormor under Skanstullsbron, ta på er gummistövlarna och så köper vi med lite Finn Crisp och en tub baconost, det har hon inte råd med, nämligen".

Okej, jag överdriver lite, det gör jag ofta. Mitt liv ser inte lika spännande ut annars, som det ju måste så här utåt, ni vet. Fasaden, den är viktig att fila på... eller hur. Men poängen är den att jag fick tre underbara barn och såg till att vara hemma med dem och var inte så noga med det där med jobb och plugg och föräldrapenning och missad pension och dela lika och VIPS, så låg min framtid under bron.

Men det är klart, den skyddar ju för regnet.

När jag samlat mod, så kanske jag skriver om mina nya tankar om livet. Hur mycket kärlek och glädje och härlighet man skulle kunna ha plats för om man bara ruckade lite på gamla ramar och regler och mönster.

Men det tar vi när ni är redo.

PUSS.

 

 

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jempie

Här blir det inte så mycket glitter.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela