jempiesomsagt

Ett missat löfte

Publicerad 2017-01-04 00:06:00 i Allmänt,

Nu verkar ju alla ha värsta pretentiösa och prydliga riktlinjerna inför det nya året. Typ mer vegmat, mer träning, mer skratt och bejakande och familjemys och yoga och närvaro och hela skiten. Och jag ba, kom inte på ett dugg. Hann liksom inte. Helt plötsligt stod jag med menssvullen mage men struntade i det och hade på mig värsta tajta och korta kjolen ändå, och skålade in det nya året. Jag brukar alltid rabbla som små maniska grejer i huvudet vid tolvslaget, saker jag tror jag ska uppnå eller som ska hända, men det händer ju aldrig så det är ju ingen mening med det, och den här gången tror jag att hjärnan liksom kom ihåg det och bara inte orkade bry sig. Sket i allt. Och plötsligt var det nytt år. Och allt är som förut precis, det spelade ju ingen roll att siffrorna ändrades. Eller blev det skimmer och vårljus och sinnesfrid och hälsa för er? Inte än, okej. Okej.
Jag har till och med haft ett av mina obstinata små psykbryt redan. När jag vill lämna familj och barn och man och köpa en stuga långt härifrån där det är billigare att bo och bara gå i skogen och jobba hemifrån med något ingen annan har ett skit att säga till om och bara ha en massa olika älskare när jag känner för det och aldrig behöva ha en närmare bekantskap med en enda människa. Och när jag har de där psykbryten numera så låter jag min hjärna ha det i fred för jag vet att det går över. Det är bara för att på något sätt väga upp allt intensivt familjeliv och veckomenyer och skridskoskydd och köttbullar och tvättider och overallvägran och lördagsgodis och kattmat och lekdejter.
Så ikväll när brytet kom och jag inte hade fått tag i min kompis som jag vagt planerat att gå ut och dricka öl och snacka vardagsångest med, så bara överlät jag hela nattningen till R och gick och la mig på sängen. Välsminkad som satan, men skitig inpå. Vem fan orkar duscha det är jullov. För ölen skulle ju inte hinnas med och hjärnan bara surrade. Och så läste jag sida upp och sida ner på Twitter. Jag har ju lite digitala kompisar där som tur är, när de köttsliga äro hindrade. Och sen läste jag om Arvid och Lydia och den tar ju aldrig slut. Den allvarsamma leken alltså. Vare sig i boken eller någon annanstans. Och efter några timmar började jag känna mig lite mer som mig själv igen och ett plötsligt, komiskt ljud inifrån vardagsrummet väckte mig slutligt ur psykbrytsdimman och det var över för ikväll. Jag åt en köttbullemacka och spillde rödbetssallad mellan benen. Skitsamma det är ingen som ska dit ändå. Och nu är det läggdags och katten sitter på andra sidan skärmen och stirrar på mig. Hår tänker han. Hit med håret jag är k... sugen.  På att gosa. Tänker han. Och han vet inte att ett kastreringsbesök hos veterinären inte är jättelångt bort nu. En könsmogen hane till i detta hem är mer än jag står ut med.

Och om natten sov hon djupt. Förutom timmen då hon vaknade halvdant och hörde ljud som inte fanns på riktigt. En dvala där halva hjärnan sov och halva var vaken. Det blir fint med lite rutin snart igen, tänkte hon myndigt. Men inom henne skrek en röst om mer lek och mindre allvar. Och hon föll igen.
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jempie

Okänd och fattig mångsysslare.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela