jempiesomsagt

Sug efter stan

Publicerad 2017-01-27 20:00:00 i Allmänt,

Det är precis som att jag sitter här och behöver människor. Behöver ut och ba se lite stadsliv och neonskyltar. Det är ju inte ofta jag känner ett sånt sug särskilt starkt, men nu har jag varit i vabläge i fyra dagar och jag har inte orkat något alls. Ju mindre jag gör desto mindre orkar jag. Väldigt jobbigt, för ju mer jag gör desto mindre orkar jag också, så hur min biologi och kemi är funtad det vete fan. Jag är väl en väldigt lat och bekväm människa rätt och slätt. Jag gillar att ligga i soffan och luta mig mot ett barn eller tre. Jag gillar att skippa duschen och tänka att vafan vi är väl inte skapta för att behöva tvaga våra kroppar varenda jävla dag då hade vi haft kattungor. Och ansiktet, ja inte har jag mycket färg och kontraster men hallå jag orkar inte sminka mig för det. För dig. Jag sminkar mig som fan ibland men oftast väldigt sparsamt. Nu för tiden i alla fall. Dels har jag inte råd med de ekologiska och naturliga produkterna jag vill ha och dels har jag uppnått en ålder av att vad i helvete jag är väl vacker som jag är. Tycker du inte det så skiter jag ändå i det så det spelar ingen roll. Men så här efter vab så blir jag som sagt sugen att hotta upp mig rejält, vräka mig ut på stan och glida in på nån bar och ba dra blickarna till mig och gå loss. Ni rå? Nu är det ju så här att jag kommer inte att gå loss på stan ikväll, jag kommer att bli kvitt det där tillfälliga suget och kliva vidare i mina tröjor från i förrgår eller övergår som femåringen säger, och helt enkelt lägga mig i soffan med min man, trivas och glo på The Crown. Så där himla fredagsskönt och bekvämt. Som jag vill ha det nio av tio fredagar. Han fyller trettiosju på söndag förresten, mannen alltså, och inte har jag hunnit köpa någon present. Det ordnar sig. JAG HAR JU HELA HELGEN PÅ MIG.
Barnet mår bättre i alla fall verkar det som nu så det är väl bara att invänta att nästa sjuknar in. Eller att jag gör det. Seså ut med er nu.
En morsa som inte sminkat upp sig och gått loss.
 

Min dag som katt

Publicerad 2017-01-17 14:38:00 i Allmänt,

Tycker ni inte att katter verkar ha de skönaste liven av typ alla? Jag tycker det. Jag har haft några katter genom åren och det är många gånger jag haft något stort i horisonten på mitt liv som oroat eller stressat mig, och så har jag tittat på min katt och ba fyfan vad bra du har det. Du ba går runt lite och väljer det varmaste stället, gärna ett där det typ dallrar upp torr inomhusvärme från ett element, och rullar ihop dig och sover tre och en halv timme. Du har ingen stor grej i horistonten som oroar ihjäl dig. Du ser bara till att du har mat och gos och krattad låda. Lite egoistiskt kanske kan tyckas för vad vet jag egentligen om min katts liv? Det är ju omöjligt att veta vad de sysslar med om dagarna och det vet alla som har sett Husdjurens hemliga liv till exempel. Eller om katten har en jobbig kärlek som aldrig hör av sig eller en jävla provfilmning som oroar ihjäl honom men som han inte sagt ett skit om. Det kan ju inte jag veta. Men om jag utgår från att katten inte har några hemliga kärlekar eller provfilmningar eller några jobbiga symptom den oroar sig för eller ett jobb den sliter sig i håret över, vad vet jag vad man kan ha för problem i livet, så ser ju katter ut att ha det väldigt bekymmersfritt och skönt. Så idag är jag ledig. Jag har gått en promenad och jag har pratat med min mormor och jag har lagat lunch och jag har bara skitit i allt runt om i livet. Alla grejer som eventuellt tornar upp sig. Jag har några små orosmoment men ett lyckades jag avhjälpa med ett välskrivet mail. Ett annat insåg jag inte var så farligt. Så när jag kände mig så där mest obekymrad och precis hade ätit och just avslutat ett ärende jag var tvungen att få färdigt, så gick jag in i sovrummet där Krister (katten) låg och ba la mig bredvid honom i sängen. Jag försökte till och med att lägga mig på samma sätt, ni vet så där lite hoprullad på sidan och absolut inte huvudet på någon kudde. Och så bara låg jag där och vilade. Tänkte inte på något, stirrade bara på en gren som vajade lite utanför fönstret. Krister gick ju igång förstås, han kan inte låta mig vara ifred om någon av mina kroppsdelar ligger inom räckhåll och i synnerhet håret, så han spann ju som en tok och började trampa omkring. Men efter en stund lugnade han sig och la sig på mitt hår och somnade, så att jag inte kunde röra mig, och då hade jag inget val annat än att fortsätta leka obekymrad katt. Så där låg jag länge och väl och bara vilade. Jag somnade nog till en stund till och med, och allt kändes bara så där härligt kattigt. Till slut fick jag nog och gick upp och kokade kaffe. Precis som en katt inte skulle göra men ändå. Man får väl jämföra det med lite torrfoder och en slurk vatten.
Jag ska va katt oftare.
Spinna spann spånigt.
 

Ett missat löfte

Publicerad 2017-01-04 00:06:00 i Allmänt,

Nu verkar ju alla ha värsta pretentiösa och prydliga riktlinjerna inför det nya året. Typ mer vegmat, mer träning, mer skratt och bejakande och familjemys och yoga och närvaro och hela skiten. Och jag ba, kom inte på ett dugg. Hann liksom inte. Helt plötsligt stod jag med menssvullen mage men struntade i det och hade på mig värsta tajta och korta kjolen ändå, och skålade in det nya året. Jag brukar alltid rabbla som små maniska grejer i huvudet vid tolvslaget, saker jag tror jag ska uppnå eller som ska hända, men det händer ju aldrig så det är ju ingen mening med det, och den här gången tror jag att hjärnan liksom kom ihåg det och bara inte orkade bry sig. Sket i allt. Och plötsligt var det nytt år. Och allt är som förut precis, det spelade ju ingen roll att siffrorna ändrades. Eller blev det skimmer och vårljus och sinnesfrid och hälsa för er? Inte än, okej. Okej.
Jag har till och med haft ett av mina obstinata små psykbryt redan. När jag vill lämna familj och barn och man och köpa en stuga långt härifrån där det är billigare att bo och bara gå i skogen och jobba hemifrån med något ingen annan har ett skit att säga till om och bara ha en massa olika älskare när jag känner för det och aldrig behöva ha en närmare bekantskap med en enda människa. Och när jag har de där psykbryten numera så låter jag min hjärna ha det i fred för jag vet att det går över. Det är bara för att på något sätt väga upp allt intensivt familjeliv och veckomenyer och skridskoskydd och köttbullar och tvättider och overallvägran och lördagsgodis och kattmat och lekdejter.
Så ikväll när brytet kom och jag inte hade fått tag i min kompis som jag vagt planerat att gå ut och dricka öl och snacka vardagsångest med, så bara överlät jag hela nattningen till R och gick och la mig på sängen. Välsminkad som satan, men skitig inpå. Vem fan orkar duscha det är jullov. För ölen skulle ju inte hinnas med och hjärnan bara surrade. Och så läste jag sida upp och sida ner på Twitter. Jag har ju lite digitala kompisar där som tur är, när de köttsliga äro hindrade. Och sen läste jag om Arvid och Lydia och den tar ju aldrig slut. Den allvarsamma leken alltså. Vare sig i boken eller någon annanstans. Och efter några timmar började jag känna mig lite mer som mig själv igen och ett plötsligt, komiskt ljud inifrån vardagsrummet väckte mig slutligt ur psykbrytsdimman och det var över för ikväll. Jag åt en köttbullemacka och spillde rödbetssallad mellan benen. Skitsamma det är ingen som ska dit ändå. Och nu är det läggdags och katten sitter på andra sidan skärmen och stirrar på mig. Hår tänker han. Hit med håret jag är k... sugen.  På att gosa. Tänker han. Och han vet inte att ett kastreringsbesök hos veterinären inte är jättelångt bort nu. En könsmogen hane till i detta hem är mer än jag står ut med.

Och om natten sov hon djupt. Förutom timmen då hon vaknade halvdant och hörde ljud som inte fanns på riktigt. En dvala där halva hjärnan sov och halva var vaken. Det blir fint med lite rutin snart igen, tänkte hon myndigt. Men inom henne skrek en röst om mer lek och mindre allvar. Och hon föll igen.
 
 
 
 
 
 
 

Om

Min profilbild

Jempie

Här blir det inte så mycket glitter.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela