jempiesomsagt

2017 års svammel

Publicerad 2017-12-08 13:08:00 i Allmänt,

Vilket år alltså, 2017. Jag har blivit hälsan själv, fått igenom ett askontroversiellt förslag* i mitt privatliv, börjat käka vegetariskt, BÖRJAT TRÄNA PÅ ALLVAR, blivit snällare mot mig själv rent stressmässigt – kort och gott: jag SKITER i att göra grejer när det känns för mycket. När stamningen kommer, och den så fruktansvärt läskiga hjärtrusningen för att inte tala om blackouterna. Då när jag glömmer vem jag är samt tid och rum för några sekunder. Vet inte vad jag håller på med.
Då skiter jag i saker. Jag skiter till och med i att jobba om det behövs. För jag vet att jag är viktigare än alla jävla konstiga titlar och "uppgifter" vi bestämmer oss för ska finnas i samhället. Alla låtsasjobb. Har du ett låtsasjobb? Nej jag vet, så får man inte säga, men så säger jag ibland ändå. 
 
Jag har funderat på att byta bana. Utbilda mig till något som gör nytta på riktigt där ute. Människor som behöver hjälp på olika vis. Polis? Sjuksyrra? Behandlingspedagog? Jag vet inte. Jag låter det ligga längst in i kroppen och pyra en stund. Det är så jag kommer fram till saker till slut. Jag låter det bara vara ett tag.
 
Jag tvingades också ta ett så galet stort och oväntat beslut detta år*. Det hade jag aldrig för mitt liv kunnat gissa mig till att jag skulle behöva. Men det gick bra, jag gjorde rätt. Jag känner mig tillfreds i själen. Och lättad.
 
Och mitt mammande. Är jag en bra mamma? Så funderar jag. På det stora hela säger jag ja. Men ibland, när stressen framför allt hoppar fram och hotar mig till livet i form av hysteriska hjärtrusningar och minnesbortfall, då är jag ingen bra mamma. Då blir jag galen och tvingas rymma hemifrån för att rädda mitt eget skinn, för att på så sätt kunna fortsätta vara (en bra eller i alla fall levande) mamma. Det är tur att de har en stabil far i alla fall. När han väl är hemma (ha, ni trodde väl inte att jag skulle kunna skriva ett helt inlägg utan kängor? ;))
 
2018. Är det då mina muskler börjar synas? Kanske inte bara de fysiska utan även de mentala? Min kreativitet? Nä, knappast. Den är död sen länge. Jag har näsan bara över ytan precis när det kommer till att skapa grejer. Det som tidigare varit mitt roliga, mitt syre. Vad det är som gör det så torrt på den fronten vågar jag inte skriva på bloggen. Men det har med tid som upptas av annat, att göra. Jaja.
 
Och alla underbara människor i mitt liv. Köttsliga och digitala. Hallå, vet ni att jag har ett gäng digitala användare som jag ser som riktigt goda vänner? Det är perfekt tycker jag, att umgås digitalt. Fast okej då, det blir lite tråkigt ibland när det faktiskt finns någon enstaka jag gärna skulle nypa lite i och så går det inte. För att avstånd kan se olika ut. Så är det. 
 
Filmandet. Blir det något? Ja det blir litegrann då och då. Men jag och min absolut bästa filmkompanjon har sagt att nu ska vi sluta. Det är bara det att vi inte hunnit ta vår gravöl än och medan vi väntar på att hinna ta den så kommer det massa filmjobb mellan. Som vi tar.
Efter jul kommer ett barnprogram som vi båda har varsin liten roll i. Okej jag är bara med i ett avsnitt, och bara om de inte har klippt bort mig alldeles. Men ändå. Jag laddade en hel sommar för den inspelningen. It better vara kvar.
 
Boken! Jag höll ju på att glömma boken. 2017 var året då min bok GAVS UT. Min bok. Min bok baserat på mitt instagramkonto Jempieteckningar fullt av fula teckningar. Den såg jag inte komma för ett par år sen hörrni. Never. Men boken finns i de vanliga bokaffärerna, typ Akademibokhandeln till exempel. Det känns så wowigt att jag faktiskt inte kan ta det till mig, men det ska ju absolut stå med på 2017 års sammanfattning.
 
Puss och gott nytt år, med min glesa bloggfrekvens lär vi inte höras förrän i juni.
 
* Det är ingen idé att du frågar om detta såvida du inte supit mig råfull och strukit mig medhårs innan.

   
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jempie

Okänd och fattig mångsysslare.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela