jempiesomsagt

Kvällar av råångest

Publicerad 2016-10-23 23:27:00 i Allmänt,

Det är kvällar som denna som jag sätter mig och glor på någon meningslös serie på valfrikanalPlay, och inser att jag själv är med i den. Som ett tag jävligt aktiv statist glömmer man lätt bort den lilla detaljen när det väl börjar sändas.
Det är även kvällar som denna som jag börjat kolla på någon meningslös serie på valfrikanalPlay och nyss upptäckt att jag ju var statist där i, som jag slås av att jag i en annan serie hade en statistroll men faktiskt fick några enstaka repliker. Och det är då ångesten kommer. Och jag skojar verkligen inte. Jag är INTE ute med berömmelsehåven, jag håller snarare på att avlida av förskräckelse. Vad har jag gjort?!
Jag går ju oftast runt och lever mitt vanliga liv men så ibland kommer den här stora vågen av jätteångest och jag inser att det kommer att visas, det kommer att sändas, det kommer att bli uppenbart hur SÄMST jag var den där gången jag fick repliker och jag kände att det verkligen inte alls gick bra. Loppet är liksom kört redan. Det är filmat. Ligger på något minneskort hos någon efterbearbetningsmänniska och det är kört. Har jag tur är jag fullständigt bortklippt, alltså jag VILL verkligen det, men i värsta fall så kommer det att visas. TV-bilden är skoningslös. Är man där så är man. Ser någon mig så ser den. Jag vill inte. Jag vill vara bortklippt jag kommer ju för fan att skämmas ihjäl. Varför gör jag detta? VARFÖR LÅTER JAG MIG GÅNG PÅ GÅNG GÅ IGENOM DESSA STEG AV HEMSK VÅNDA OCH ÅNGER? VAD ÄR DET MED FILM SOM LOCKAR? JAG VET INTE JAG VET INTE JAG VET INTE DET ÄR EN DROG. EN DROG. ETT BEROENDE MED TILLHÖRANDE JÄTTEÅNGEST NÄR RUSET GÅR UR.
Att vara grå statist är en sak. Suddig i bakgrunden. Jag har varit med så himla mycket. Gjort så många statistjobb. Det är mysiga och trevliga och fan ibland helt underbara stunder med mina allra käraste statistvänner som jag känner mig riktigt nära. Som jag saknar när jag inte träffar dem på länge. Ibland år. ÅR! Men att vara grå statist ena dagen och sen den andra dagen få repliker. Bli mickad. Få regi. LYCKAN NÄR DET HÄNDER OCH ÅNGESTEN EFTERÅT. Det måste vara något fel på mig. Varför lider jag så? Varför utsätter jag mig i så fall? Och när man väl blivit avmickad för sista gången på en specifik produktion (av en halv sekund i rutan kan vi ha filmat 4 olika scener och typ 4-5 omtagningar i varje, eller mer, så sluta gnäll om att jag syns så jävla lite och gratulera mig istället till att jag slapp synas eftersom jag bara lider av det) så känns det som att man kan stå ut. Det är kanske ett år kvar tills det blir något utav det. Eller mer, om vi snackar långfilm. Eller kortare, om vi snackar något annat. Man hinner glömma. Jag hinner glömma. Tills tecknen börjar dyka upp. En rad i en tidning, en intervju, en artikel, en - hemska tanke - trailer, som talar om att detta kommer att komma och det kanske bara är ett par månader kvar. Då slår den till, värken i magen och oron i bröstet. "Vad fan skulle jag filma för?!". Och då är det så inihelvete kört redan. Så kört. Materialet är ju redan klart, färdigklippt så gott som. Folk har gottat sig vid redigeringen, eller slitit sitt hår om man är regissören. Jennie. Vad fan tog jag med henne för? Och varför lät jag henne dessutom SÄGA NÅT?
Så ikväll slog den till. Råångesten. Ja ni kanske har märkt det om ni orkat läsa hit. Jag fick panik i kroppen och började spola tillbaka till i våras inuti huvudet. Gick igenom mina små replikinsatser minutiöst mentalt. "Hur sa jag det?" "Ser man hjärtslagen utanpå uniformen?" "Hör man hur högt upp min röst sitter, som den alltid gör när jag är löjligt nervös?" Och svaren på nästan alla dessa frågor blir "JA" när jag spelar scenerna fram och tillbaka för mitt inre. 
Fan också. 
Att jag aldrig lär mig. Från och med nu ska jag akta mig jävligt noga. Jag ska jobba med vanliga saker. Jag kan inte hålla på så här. Jag har fått störd hjärtrytm på allvar (jag känner det så fort jag börjar tänka på detta, hur hjärtat vobblar där inne) och jag tror inte att man mår bra av den här typen av stresspåslag. Tror hallå jag VET.
 
Vad fan skulle jag filma för. Och ändå kan jag inte tacka nej till den människan. 

Men satan vad jobbigt det blev.
 Den här killen gillade mig i alla fall.
 
 
 



Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jempie

Okänd och fattig mångsysslare.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela