jempiesomsagt

Nu var det dags att skaffa katt igen

Publicerad 2016-11-13 22:25:01 i Allmänt,

Vi har skaffat en kattunge som heter Krister. Alla kommenterar hans namn, jag förstår inte varför. Det är väl det mest självklara namn en liten manskatt någonsin haft? Han är asnöjd, för han skiter fullständigt i vad han heter. Det viktiga i Kristers liv är att han får trassla in sitt lilla kattnylle i mitt hår varje natt. Och varje dag när jag kommer hem från jobbet. Han är lätt besatt av mitt hår, skulle man kunna säga. Det är så där nästan lite på gränsen. Jag har svårt när folk (och fä) kommer för nära om jag inte själv är på det humöret. Hålla på och gosa med mig när jag bara vill vara för mig själv liksom. Ta i mig. Trassla in sig. Men förutom den jättekonstiga besattheten av mitt hår, så är det världens snällaste katt. Han är så snäll och så ofarlig att det nästan är löjligt. Han står inte ut utan sällskap och han vill vara med oss precis hela tiden.
 
Och barnen. Barnen bär omkring på Krister all ledig tid. Det är något slags tur och ordning med betoning på tur, varje dag. Och en kväll upptäckte Krister dockvagnen helt av sig själv. Och han la sig i den. Och han sov flera timmar. Och nästa dag upptäckte barnen till sin mycket stora förtjusning att Krister älskar att åka dockvagn.
 
Nattron. Jag skulle inte säga att det är som att ha en bebis igen för då skulle jag ljuga. Våra bebisar har nämligen aldrig levt om så mycket på nätterna som Krister gör. Våra bebisar har aldrig bänt upp Robins kalsonglåda för att med en envishet större än störst pressa sig ner där i. För att klättra bakvägen till nästa låda – tshirtlådan. Och våra bebisar har heller aldrig gått högljutt på låda och krattat sand i trettiofem minuter efteråt för att väcka samtliga familjemedlemmar. Heller aldrig stått på mitt ansikte i hopp om att jag ska vakna.
 
Men Krister är verkligen världens gulligaste och jag har honom kär, oroa er inte. Många vet om mina kärlekssvårigheter till vår senaste katt, Tjorven, men det berodde på djupare saker ej lämpliga för en ytlig blogg som denna. Jag gillar verkligen Krister. Han sover i min famn och ligger i handfatet när jag sminkar mig om morgnarna. Han sitter på min axel för att vara nära mitt hår. Han spinner och leker med barnen och är som en skitbråkig lillebrorsa i familjen nu.
 
Och håret är säkrat. Jag kan ju inte falla för mitt regelbundna sug att kapa av mig allt hår nu, som jag faller för med jämna mellanrum.
 
Då skulle Krister bli deprimerad. Och det vill vi inte.
 


 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jempie

Här blir det inte så mycket glitter.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela