Galoppen i kroppen
Vilken jävla dag. Jag har haft hjärtat i halsgropen och stick i fingrarna hela dagen, fy fan vad jag har känt mig stressad. Inget har gått bra, men jag har haft väldigt roligt mellan varven åtminstone. Jävlar asså. Jag jagar upp mig något så fruktansvärt, helt ofrivilligt givetvis, numera när det händer stressiga grejer. Eller rättare sagt, min kropp och min hjärna bestämmer helt själv vad de anser vara stressigt och slår på alla nödsystem och flyktfunktioner som det bara går, vid minsta stresspåslag. Det kallas tydligen att vara stressallergiker, enligt en människa jag pratar med med jämna mellanrum som kan sånt där. Han säger att om man en gång varit nära att köra sig själv rätt åt helvete (vilket jag var för några år sen i en period av mitt liv som var helt förjävlig) så är man för alltid eller i alla fall för väldigt lång tid framöver väldigt känslig för minsta stresspåslag. Jag var inte sådan förr, men jag skriver under på vartenda ord han säger om detta nu, för jävlar i min lilla låda vad det går fort ibland. Och dubbelslagen och trycket över bröstet och andan i halsen och huvudvärken och domningarna i armarna och hela skiten kommer rusande som en hord hysteriska vildhästar på tjack. Han har tvingat mig att börja med diverse olika övningar för att varva ner, och han har sagt åt mig att börja på yoga. Jag är dålig på att regelbundet göra de nedvarvande övningarna och jag letar fortfarande efter yoga jag har råd med. Det skiter sig med andra ord. Och jag dör väl vid 45 om inte förr på grund av att hjärtat bokstavligen galopperade ut ur kroppen och aldrig återfanns mer. Man letar fortfarande, kommer det stå i tidningarna om en tid från nu. Jag har redan bestämt att det ska stå "Hjärtattack och hej" på min gravsten. Bruden med andan i halsen och den stela kroppen. "Slappna av, du är som en pinne" säger folk. "Du är för hård, sänk axlarna". Ja det var ju jävligt lätt. Det är inget jag lagt mig till med den senaste kvarten liksom. Det är en stress och spänningar jag jobbat på i många år, omedvetet och ofrivilligt. Men jorå, jag tar ett varmt bad och knäcker loss lite, det blir bra det jorå jarå men varu än gör, bli inte stressrådgivare. Du är bra på annat. Ungefär så går tankarna när jag får alla de här goda råden, av gud och alla människor.
Det kan låta sjukt men i princip den enda jag litar och lyssnar på när det kommer till alla dessa råd, är den där människan som jag pratar med om sånt här, för det är hans jobb. Bra så.
Djuuuupt andetag.
Och nu på kvällen när jag väl kommit hem efter teatergrupp med dottern och sistaminutentillbakalämningar på bibblan och tunnelbana och skrikig gubbe i Skarpnäck och läskigt och jobbigt och blött och kallt och våta tår, varför kommer jag aldrig ihåg att fetta in dojorna på nytt, och kylan i fingrarna och hungern som kurrat högljutt ungefär halva dagen på grund av ofullständig och ganska äcklig matlåda – så hinner jag sitta åtta sekunder i soffan och gosa med mina barn innan det ringer på dörren. Så klart. Och Robin är inte hemma och jag måste masa mig upp igen och rusa till ytterdörren där klockan ivrigt meddelar att vafan öppna nu det står ju någon här som VILL NÅT och pulsen rusar igen. Ja det är Mathem. Matleveransen för att göra din vardag mindre stressig har kommit så upp och hoppa och bär in kassarna i köket och bered plats i kylen för nu blir vardagen lättare. Tack.
Och så kommer nattningen av femåringen och jag har precis grävt ner mig djupt i hennes säng för att läsa nylånad bibblanbok när de stora börjar gapa och hetsa något överjävligt i vardagsrummet och jag kastar mig ur femåringens säng, halkar, trasslar in mig i täcket, tappar boken, dundrar emot dörren och ramlar ut i vardagsrummet i tron om att nu har kriget kommit – och får se mig själv i den återstående nanosekunden av en trailer på Barnkanalen innan ögonblicket är förbi. "Stackars mamma" säger barnen, "som aldrig hinner se sig själv" och jag är beredd att hålla med. Men när det där händer skrattar jag gott åt att de blir så hysteriska när min nuna dyker upp i rutan och det är så gulligt och roligt att man kan inte låta bli att garva åt fläskläppen man ådragit sig i halkfesten på väg ut.
Och nu är det kväll igen. Och godiset är slut. Man kanske ska springa till affärn innan de stänger.
Dunka dunka dunka dunka dunka.
