jempiesomsagt

Jag tror att jag är en av de minst skönhetsintresserade människorna som finns. Det är inte det att jag vill vara eller känna mig ful, vad nu det är, utan jag orkar bara inte bry mig. Jag är helt enkelt inte intresserad.

Jag fick upp en sida på Facebook. Det är en gammal skolkamrat som driver någon slags skönhetssalong och det var bilder och benämningar på det ena löshåret efter det andra. Vidare fanns ord som clips, nagelteknolog, spraytan, ögonfransstylist och specialdiadem. Alltså jag vet knappt vad det är för något. Och jag skulle absolut inte orka använda det.

Kläder ska vi inte ens tala om. Jag vet vad jag trivs i och det är det jag har på mig, jämt. Året runt. Det vill säga, ett par sköna stretchjeans och någon mjuk, billig typ HM-tröja. Ibland kofta ovanpå, ibland luvtröja. Någon enstaka gång sätter jag på mig något jag skulle sträcka mig till att kalla "blus", men det är antagligen en lägstanivåtröja för någon annan. Jag bryr mig inte. Det finns så mycket annat jag väljer att lägga min energi på före det där.

Och jag kanske ser ful ut, sliten. Fula kläder, tråkig och fullständigt ovacker. Men jag lever på insidan. Bara så ni vet och inte blir oroliga. Jag lever på insidan och jag känner mig fin. Inte alltid kanske, men jag känner mig fin när jag känner mig bekväm. När jag trivs. Jag känner mig speciell, men det sitter inte i mina kläder eller i mina clips (vad nu det var...)

"Ska du inte prova att köpa lite fint och klä upp dig lite mer?" har hänt att jag fått höra. Och det har till och med hänt att jag sagt det till mig själv och faktiskt gett mig ut och köpt något lite mer stylish (ett ord jag inte tycker om men provar att skriva ändå). Kan ni gissa vad som hände? Ja men det där "lite mer fina" blev såklart hängandes i garderoben och fick aldrig mer se dagens ljus. Förmår mig inte att använda det. Jag trivs inte!

Byrån med allt det mjuka ler istället frestande mot mig varje morgon. "Kom och ta ett linne, jag vet att du vill..." lockar den.

För närmast min kropp sitter alltid och då menar jag alltid - ett svart HM-linne. Det är min grund. Min bekväma och trygga grund. Och jävlar vad de håller länge, för vem bryr sig om de tappat färg?

Inte jag i alla fall.