jempiesomsagt

En "ledig" fredag

Publicerad 2016-05-06 20:03:00 i Allmänt,

Vilken fin dag och allt sånt där. Och jag har varit ensam med barnen. Ja, det är ju inget nytt, det har jag varit rätt så mycket ända sedan det första barnet föddes för över åtta år sen. Jag tycker att det är rätt så skönt ibland, och kul, men ibland är det så mycket syskonbråk att jag kort och gott inte står ut. Idag var snudd på en sådan dag, även om det fanns några syskonbråkstomma kvartar också.
Denna soliga dag stekte jag misslyckade pannkakor (ibland går det bara inte) och tog longboard, ben, cykel och balanscykel bort till Peters park i Björkhagen. Ja, egentligen heter den Parkleken Skyfallet, men alla jag någonsin hört prata om den har sagt Peters park. Vem Peter i sammanhanget är vet nog ingen. Kanske en gammal Björkhagenbo. Väl på plats var parkleken givetvis inte öppen. Alltså, man kunde leka men man kunde inte kissa, och man kunde inte cykla på de roliga cyklarna och man kunde inte hoppa på några hoppstyltor, så barnen tröttnade relativt snabbt. De slukade de medhavda, misslyckade pannkakorna och sen gick vi till Konsum i "Björkhagens centrum" och köpte glass. Och såpbubblor. Efter en tugga glass frågade fyraåringen om hon inte kunde få lägga undan sin glass och spara den ett tag (i 23 grader och sol). Jag misstänker att något annat (såpbubblorna) lockade något alldeles enormt. När jag sa nej dröjde det konstigt nog inte ens 30 sekunder innan glassen hade gått av och hamnat på marken. "OJ DÅ" utbrast Emma. "Men det gör inget, nu kan jag blåsa såpbubblor istället" fortsatte hon. Jag vet fortfarande inte om det var ett planerat drag eller en faktisk olyckshändelse. När glassarna var uppätna/bortsmälta så började en cirka fyrtiofem minuter lång såpbubbleorgie mitt bland Björkhagens kringstrykande invånare. Jag satt på ett smalt staket och stirrade framför mig medan såpbubblor smällde stundom i mitt ansikte, stundom på bilar och även människor. Efter det var det dags att ta sig hem. Då kom fyraåringen på att hon hade ju faktiskt inte ätit någon glass, eftersom den efter en tugga hade hamnat på marken. Jag, som fortfarande inte vet om det var planerat eller om det var en faktisk olyckshändelse, tog så klart ungen i hand och gick in och köpte en ny. "Håll koll på min ryggsäck medan jag springer in med Emma" sa jag till de andra två och de lovade. Tjugo sekunder senare spanar jag på dem från butiksfönstret och ser min ryggsäck med diverse värdesaker i stå alldeles ensam mitt på torget som en annan misstänkt bombväska. Lagom till att jag kommer ut och laddar för en ordentlig reprimand står de uppställda vid väskan igen som om ingenting har hänt. Jag förbiser händelsen och vi samlar ihop oss och börjar bege oss hem. Eftersom Emma nu, typ en timme efter alla andra, äter en glass måste jag bära hennes cykel. Och eftersom hon är fyra år och går samtidigt tar det väldigt lång tid. Det slutar med att jag bär hennes cykel mellan Björkhagen och Hammarbyhöjden och lagom till att glassen är slut är mina svarta jeans fullständigt förgjorda av dammiga däckavtryck. Men Emma är nöjd. "Vilken stark mamma vi har!" utbrister hon glatt. Själv råkade jag kasta en blick i ett fönster och såg en svettig, framåtböjd ryggsäcksbärande trebarnsmorsa med en fastknäppt hjälm som slog mig i rumpan i takt med mina lunkande steg. Jag tackar högre makter för att Molly, sexåringen som alltid försvinner på något vis pga att hon ger blanka fan i att hålla sig till flocken eller lyssna på vad man sagt, denna gång höll sig otroligt duktigt till mina uppsatta regler som var "cykla gärna i förväg men du MÅSTE stanna så fort du kommer till en gata eller övergångsställe eller vägskäl, och vänta in oss". Ungen gjorde som jag sa (korstecknet och djupa bugningar) och hon skötte sig verkligen exemplariskt. Hon ramlade inte ens av cykeln eller körde ner någon, som hon annars brukar kunna göra, när man är cirka en mil bort och inte kan lösa situationen utan att hela stadsdelen hunnit ut och konstaterat att det lilla barnet inte har någon förälder i närheten och när man väl kommer rännandes sen med andan i halsen ser de ut som att man verkligen är den sämsta mamman de NÅGONSIN har sett. Gah! Men så blev det inte nu alltså. Och det är jag tacksam för. 
Väl hemma sen var det kaffebryggning omedelbart som gällde, ty jag äger ingen liten lagom utflyktstermos utan det är alltid allt eller inget som gäller, och det räckte inte mina krafter till idag (tur det, eftersom jag fick bära bland annat en cykel). Barnen var helt slut och la sig i soffan efter mellis, men efter en stund var kraftlösheten som bortblåst och det blev teaterföreställning i vardagsrummet. En rafflande historia om en tant i prinsessklänning och stråhatt och en kort drake utan kläder på underkroppen beväpnad med en cykelpump som hon slog i skallen på tanten med stråhatten, men det är en annan historia...

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jempie

Här blir det inte så mycket glitter.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela