jempiesomsagt

Den stora kraftlösheten

Publicerad 2016-06-02 21:03:00 i Allmänt,

Alltså ibland drabbar den jävligt stora kraftlösheten mig. Hårt! Den smäller till mig i huvudet och vräker sig ner med våld genom hela kroppen och till slut finner jag mig själv sittandes på bänken i lekparken med ena armen längs ryggstödet och överkroppen liggandes längs med. Som en parkbänksalkis. Som en totalt slutkörd gammal "fullis" som jag var livrädd för när jag var liten.
Och nu inser jag, trettio år senare, att det kanske bara var vanliga mammor? Pappor? Som inte hade druckit en droppe men som varje dag tampades ihärdigt med syskonbråk, matsäckar, kvartsamtal, öppna hus, föräldramöten, gympapåsar, urvuxna sandaler, mosterspresenter, semesterpengar, skrubbsår, plåstertjat, cykelövande, pastasallader, fåntratterinattningar, sånguppvisningar, gosedjurslagningar, spelnedladdningar, läxhjälp, det-finns-inte-rätt-sorts-macka-hemma-utbrott, syskonslagsmål, tandfepengar, extrajobbsaktiviteter, inget-jobb-ångest, anställningsintervjuer, hårtvättar, kisstrosor, dagishämtningar, sista-sekunden-lämningar, museibesök och examenskläder, och bara fullständigt tappat det till slut? Som hamnade där i lekparken medan barnen lekte bråkade och kände det som ett maraton bara att släpa sig bort till linbanan för att hjälpa en liten människa ta fart? För så känner jag just nu. Det är som att det är så mycket att jag vet inte vad jag ska ta mig till, och då jobbar jag inte ens som en så kallat normal människa. Jag har jobb vissa dagar men inte andra. De andra i sammanhanget öser jag gata upp och centrum ner och letar efter saker som barnen behöver till skola och dagis. Eller söker jobb. Skickar ansökningar och går på intervjuer. Städar, tvättar och sorterar förpackningar. 
Jag orkar inte mer just nu. Jag insåg när jag halvlåg över bänken i lekparken att jag måste vara den sämsta morsan för närvarande. Men närvarande är väl på något konstigt sätt ändå nyckelordet i karusellen, för det är jag ju. Åtminstone kroppsligt. Ögonen rullar åt olika håll och hjärnan spinner på i hundrafemtio för att hinna få till pannkaksstekandet efter trebarnsduschningen och nattningen på kvällen. Jag sa till åttaåringen, förmodligen extremt uppgivet, att jag läntar tills jag blir gammal för då ska jag bara sitta på en bänk och titta på fåglar. Sen ångrade jag mig. Hon ska inte behöva höra att hennes mamma stundtals vill spola fram tiden trettio fyrtio år bara för att hinna andas lite. Det är ju inte klokt! Hon tog dock det hela med ro och gav mig en kram. Kloka lilla barn. Jag ska gå tillbaka och läsa mina gamla texter när jag blir mormor (för det ser jag fram emot mitt i alltihop). Men jag ska komma ihåg att de, mina vuxna barn, kommer att behöva hjälp. Avlastning. En stöttande hand i vardagen när det snurrar som värst. I synnerhet om hon kanske råkar vara gift med någon som jobbar borta mycket. Det ska jag inte glömma.
Jag ska bara försöka samla lite kraft först. För... det hinner jag väl?
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jempie

Okänd och fattig mångsysslare.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela