jempiesomsagt

Upp på hästen igen

Publicerad 2016-01-11 12:51:00 i Allmänt,

Nu har jag varit ifrån improvisationsteatern i mer än ett år. Eller jag tror det i alla fall, jag skrev bara något. Det kan vara två också, jag har helt tappat räkningen. Men jag tror det är ett, eller ett och ett halvt. Skit samma, det jag ska säga är att jag SAKNAR DET SÅ IN I HELVETE. Jag trodde ju att jag aldrig skulle sluta improvisera, och så bara gjorde jag det ändå. Men, jag blir en sämre, surare, fulare, tråkigare, svårare, deppigare, knäppare, dummare och jobbigare människa av att inte impra. Egentligen fattar jag inte helt och hållet varför jag slutade, men jag vet att jag behövde en paus. En paus från själva den fysiska teatern, lokalen liksom (ba va?) människorna, kursandet, spelandet, jobbandet och hela skiten. Jag behövde nog egentligen mest en paus från mig själv. Nu har jag pausat från allt utom mig själv, och jag inser att om jag ska orka med mig själv - så måste jag börja impra igen. Nu är det dock så här, att jag har sämsta självförtroendet mellan varven, som typ nu. Jag har improviserat i många år och spelat improviserade föreställningar och haft mig - men jag tänker anmäla mig till en nybörjarkurs. Jag tror fan inte att jag klarar något annat. Fast innan ni börjar gorma om att jag måste tuffa till mig så vill jag understryka att det finns en poäng till med det. En väldigt viktig poäng, kanske den viktigaste till och med: DET FINNS INGET SOM ÄR SÅ GLÄDJANDE OCH UPPLYFTANDE SOM EN NYBÖRJARKURS I IMPROVISATIONSTEATER. Inget! Det finns inget som får en så lätt i skallen, hjärtat och kroppen. Jag vågar påstå att jag aldrig har skrattat så mycket i mitt liv som de veckorna jag gick min baskurs i improvisationsteater för många herrans år sen. Jag blev liksom en bättre människa. Och visst, det var väldigt roligt sen också, men då blev det mer prestation i det hela, eller blev för mig i alla fall eftersom jag eldar på mig själv så mycket när det är något jag verkligen vill bli bra på. Men just nu är det mest skrattet och den sjuka glädjen och tokigheten jag behöver. Missförstå mig rätt, jag är inte deppig eller så, jag är bara fast i trötta hjulspår som heter karriärs- och jobbångest och det äter upp mig inifrån. Jag har ingen jävla aning om vad jag vill med mitt liv, eller inte helt och hållet i alla fall, och sen jag började jobba extra som receptionist igen, som jag trodde skulle kännas bra, så blev denna jobbångest värre. Det känns ungefär som att jag är dum mot mig själv och nedvärderar mig. Går tillbaka till gamla kvarter som jag inte ville in och traska runt i igen. Och ändå så bara går fötterna dit för att de är så jävla bekanta vid vägen. Men armarna fäktar förtvivlat runtomkring och försöker få tag i något som kan hindra fötterna att fortsätta gå.
Hur som helst, jag tror att jag - eftersom jag känner mig själv och mitt psyke vid det här laget - måste börja på ruta ett och hitta glädjen och positiviteten igen för att orka/vilja/våga famla mig vidare och nå dit jag vill. Vart fan det nu är, men det får jag komma på under resans gång.
Återstår nu bara att hitta ett nytt ställe att gå en kurs på, för att kunna göra detta utan att känna att jag kommer tillbaka med svansen mellan benen och räddare än någonsin. Jag läser runt som en galning på de olika teatrarna och kursställena i detta nu. Med jetlaggen snurrandes i skallen. Känner mig försiktigt inspirerad och peppad. Nu jävlar.
 
 
 
 

Kommentarer

Postat av: Klaus

Publicerad 2016-01-11 14:43:46

Klart du ska hoppa upp i sadeln på glädjens och galenskapens häst igen 😊 Tror inte du behöver promtbyta teater - men låt instinkten och hjärtat styra dig. Kram

Svar: Tack för de orden Klaus. Blev glad! Kram
Jennie Danehav

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jempie

Okänd och fattig mångsysslare.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela