jempiesomsagt

Säg något snällt

Publicerad 2016-02-03 20:52:00 i Allmänt,

Det är för nära hem till mig från Söder. Det är bara två, max tre tunnelbanestationer om man tar den som ligger längst bort. På den korta sträckan hinner jag omöjligt smälta och sortera alla intryck och sånt efter att jag varit på impro. Det var det som var så himla bra när jag imprade vid St Eriksplan - jag hade hur många stationer som helst (snudd på) att hantera allt som kommit upp i skallen under kvällen - men nu hinner jag inte det. Nu när jag imprar på Söder. 
Idag var det gång två i min nybörjarkurs jag går. Jag har inte sagt till gruppen att jag improviserat i flera år, det skulle kännas så dumt på något sätt. Då skulle de undra varför jag går där, så tänker jag. De skulle tro att jag är tämligen svårlärd, eller kanske lite efterbliven till och med. Så jag kör på med liv och lust och väcker upp min impro från grunden igen. Det är aldrig fel tänker jag, i synnerhet inte efter ett långt uppehåll som jag haft nu. 
Idag blev det härligt också. Dels började en gammal arbetskamrat till mig i samma grupp, det var superkul att få träffa henne igen och det ska bli väldigt roligt att impra med henne. Sen sprang jag även på en gammal improkompis från andra teatern och hon sa att hon blev inspirerad och tyckte det var riktigt häftigt att jag går en baskurs igen. Och jag blev jätteglad! Därtill sa hon att jag har så många bra idéer och att jag gör många roliga saker, på nätet till exempel, och jag blev helt varm i hjärtat. Det kom så plötsligt, och från ett oväntat håll dessutom.
Det lustiga i det var att läxan till improlektionen idag var att under veckan som gått, så skulle man säga något positivt till en annan person som man kanske inte hade sagt annars, bara för att man vanligtvis just håller ihop sig själv lite. Det skulle "kosta lite" att ge någon något. Och så får jag det här utav henne, strax efter vårat "läxförhör". Jag hann aldrig berätta min läxa och det beror på att jag absolut inte är den som räcker upp handen eller skriker "jag vill berätta!" när en fråga kastas ut i en grupp. Jag fegar, eller jag vet inte om jag vill kalla det fegar egentligen, men jag tar det lite långsamt. Det tar en stund för min hjärna, mitt blodomlopp och min mun att samarbeta när jag ska berätta något "forcerat" så där för en grupp människor. Det är därför jag tycker det är så mycket lättare att stå på en scen, då är det liksom inte jag, och det är inte på tvång på samma sätt det blir på ett möte, eller i en "låt oss nu höra"-situation.
Mardrömmar från klassrummet häromsistens (det är snart ett år sen jag gick ut skolan förresten...!) när alla ska svara på något i tur och ordning och både turen och ordningen närmar sig mig, då dunkar mitt hjärta så hårt i skallen (jo det är sant) att jag knappt kan lista ut hur jag ska få luft medan jag pratar. Då är det ännu svårare att dessutom tänka ut något vettigt att säga. I impro tänker man inte ut något vettigt att säga, man bara säger något, helst sin första idé. Åtminstone i en nybörjarkurs. Och det är så jävla tillåtande och skönt.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jempie

Här blir det inte så mycket glitter.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela