jempiesomsagt

Osorterat och fult

Publicerad 2016-12-30 18:10:00 i Allmänt,

Idag har jag gjort något jag aldrig i hela mitt liv gjort förut.
 
Sagt något snällt? Nej.  
 
Jag har skrivit ett förord. ETT FÖRORD. Dåligt blev det också. Det beror på att det enda jag ser framför mig när jag tänker på ordet förord är en båtjävel med ett ord på fören. Helt meningslöst – kan man stänga av sin hjärna på något sätt tillfälligt?
Vad fan skriver man i ett förord? När man googlar förord kommer det upp en massa tjusiga seder och bruk och påståenden kring förord och ett av dem är att det är ganska vanligt att låta någon annan skriva förordet åt en. Det är möjligt. MEN VARFÖR SKULLE JAG GÖRA DET? Nej precis. Det är ju min bok, även om det inte känns så. Okej det är inte bara min bok, men det som finns där i är bilder ur mitt huvud. Det hade inte blivit just en sådan bok om inte just mitt huvud hade suttit där det suttit, eller vad jag ska säga. Så pass kaxig tänker jag vara. Men så förordet då. Ett utkast har det blivit. Men nu känner jag mig själv och innan någon enda människa får titta vad jag skrivit måste det ligga ensamt i minst ett dygn. Då tar jag fram det igen. Skriver om det lite, tar bort hela bergis. Börjar om och blir arg. Och skickar ett surt mail om stress till min förläggare. Hör ni vad präktigt det låter? MIN FÖRLÄGGARE. Men det är ju sant. Och de jobbar hårt där borta med boken, så all cred och så vidare. Men ett argt mail brukar jag lyckas skicka iväg när stressen står mig upp i skallbenet. Inte en sekund till övers har jag fått denna jul, förrän idag någon timme typ, till att skriva mitt förord. Så så jävla enkelt är det inte. Nej.
 
Nyår kommer att firas lugnt, som vanligt. Annat var det år 2000 då jag minns mig själv som utanför min kropp, raglandes omkring på en parkeringsplats i Veddesta i norra Stockholm, och såg min handväska som i en dimma ligga ensam i en snödriva. Stabilt.
 
Sen skulle jag vilja skriva en lista på tjugo punkter om hur man identifierar en mobilzombie. Men det får bli en annan gång. Det kokar under huden på mig. Det mullrar från avgrunden i min kropp. Det svarta hålet som måste hållas övertäckt så att ingen faller där i. Eller något kravlar sig upp. Kravallstaket och övervakningskamera. Inget kommer ut, ingen kommer in. 
 
Gott Nytt År! Vad spännande det ska bli.
Jag för dig imorgon.
 

Brottstycken ur en onsdag

Publicerad 2016-12-14 20:58:00 i Allmänt,

Han har klippt av sig håret. Det var bra. Jag har nämligen nyligen kommit på att jag inte gillar hans hår. Alltså när det är långt. Får man skriva så? Han vet det inte själv, jag har inte kommit så långt att jag sagt det. Äldsta dottern fick dock en chock först. Hon är sån, gillar inte oannonserade förändringar. Ofta kan det gälla typ byte av matbord, plötsligt besök hos en släkting eller som nu då, ny frisyr på en förälder. 
 
Det gick över fort.
 
Det var halt imorse. Grannen hade ramlat av cykeln i en trafikkorsning. Det hade gått bra, men jävlar säger jag. Jag vågar knappt åka på fyra hjul och hon trampar järnet på två, på blankis.
Själv ramlade jag i skogen. Av alla ställen man kan ramla på i skogen, där man som regel ju dessutom oftast är ensam, ramlade jag när jag mötte två andra människor som också gick i skogen. De ramlade inte. Men de skrattade. Jag fick blåmärke på knät.
 
Och så var det veckohandlingen. Den infaller normalt sett på helgen. Idag är det onsdag och det finns inte en sportslig att vi tar oss iväg till en affär. Det är här Mathem kommer in i bilden. Jag klickar och betalar och de kör hem. Min livräddare i vardagen. Eller vår.
 
Om han blir ledsen över håret när han läser sen? Nä. Han gillar ju inte mitt hår när det är kort. Han säger det bara inte lika rakt ut som jag. Eller som nu, när jag varit hos en frisör som har förvandlat mina guldlockar till en frisyr i nyansen Gammal grävling. Med inslag av ränder som jag sa att jag absolut inte ville ha. Så går det när ens frisör slutar och man tvingas ge sig ut i djungeln av frisörer och leta en ny. Det var ju billigare. Men som med allt – gå inte genvägen skyltad "Billigare". Den leder alltid ett extra varv runt och in på en ny stig: "Göra om och göra rätt och så blev det väldigt mycket dyrare än vad det var tänkt-vägen".
 
Så nu är jag ful i jul. På riktigt.

Den enda som fortfarande älskar mitt hår är Krister.

Medelålders med butiksskräck

Publicerad 2016-12-13 21:38:00 i Allmänt,

Nu är jag trettiofem år då. Ja det syns sa femåringen. Du har blivit lite längre. Ja det måste jag blivit under natten då sa jag. Det trodde hon också.
 
Jag har fått en väldig massa vin. Va! Vilken vuxenpresent va? Nu måste jag bara skaffa ett vinställ som får plats i ett exakt utrymme vi råkar ha i köket. Ett utrymme där vi bara har en dammig radio som inte funkar, en USA-brevlåda utan något i samt en massa gamla kokböcker lite på tvärsan. Där tänker jag mig, kan jag, vi, ha ett vinställ proppfullt med alla flaskor Irony jag fått. Mitt favoritvin som jag nämnde här för ett par veckor sedan. LYX! Jag är nämligen en sån där som tycker det är pinsamt att gå på systemet, så jag går väldigt sällan på systemet. Annat än i nödfall och det är det ju nästan aldrig som tur är. Varför jag tycker det är pinsamt att gå på systemet? Ja det kan vara olika saker. Ibland är det för att jag får visa leg. Ibland för att jag inte får visa leg, fast när jag tänker på det så har det faktiskt inte hänt, men det skulle kunna vara en pinsam grej. Ibland är det för att alla andra ser så säkra ut och vet vad de ska ha exakt och det gör inte jag, ibland är det för att när jag väl kommer in är det så mycket folk att jag får panik och måste ut igen och en av de jobbigaste grejerna i en köpsituation som jag vet är när jag gått in i en butik med kassalinje och sen INTE KÖPER NÅT! Då måste jag liksom gå förbi kön, förbi kassörmänniskan och ut och se ut som värsta tjuven! ALLA tänker "hallå har hon verkligen inte köpt nåt? VAD har hon i fickorna egentligen? Har hon inte tagit en Japp eller nåt?" Så tänker jag att alla tänker när jag går ut genom en kassa utan att betala något. Ibland klarar jag inte den pressen utan köper något litet bara för att ha något att betala och slippa se ut som en som försöker se oberörd ut för att den inte tagit något och då egentligen ju inte behöver bry sig om hur den ser ut.
Ja det är jobbigt att vara jag ibland, men väldigt kul också. Det rullar omkring många tankar däruppe. Tankar jag inte ens visste att man kunde få.
 
Med det sagt, godnatt. Det blev jäkligt tidigt imorse.
 
På min Twitter idag. Ballongerna liksom flög upp över skärmen. Typiskt sådan liten detalj som kan göra mitt sinne lite ljusare. Tack för det, internetet.
 
 

Om

Min profilbild

Jempie

Här blir det inte så mycket glitter.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela